Vi känner honom som Fotbollsdoktorn eller mannen med det oändliga engagemanget för flickorna i Garissa. I dag, den 25 augusti, fyller han 95 år, mannen som fortfarande kommer till Borås Arena så ofta det bara går för att stötta sitt älskade Elfsborg. Möt Carl-Axel Ekman. 

DET ÄR I princip omöjligt att göra Carl-Axel Ekmans livshistoria rättvisa i en artikel på normalt sett två sidor.  Det hade varit lättare att skriva hans memoarer för att på så sätt verkligen få med hela hans liv i detalj, så intressant och innehållsrikt är det. När vi träffas är det tidig maj och våren håller just på att tränga undan vintern på allvar när Carl-Axel ger sig iväg till Fristadskolan för ännu en föreläsning om sitt älskade Garissa.
Ålderskrämpor och sjukdom har hållit honom ifrån både föreläsningar och fotboll under en längre tid, men denna vårmorgon har krafterna återkommit så pass att han ska göra ännu en föreläsning.
– Jag vill samma saker som jag alltid har velat och blir irriterad när jag inte orkar, blir lite deppig av det men efter idag, det var en seger. Tänk, 115 elever som satt där knäpptysta, ingen hade mössan på och de lyssnade verkligen, säger han lyckligt.
Han mår bra mycket bättre än när vi sågs vid första matchen i april men sjuk- dom har gjort att han har tappat 15 kilo.
– Musklerna har gått åt och jag måste ha den här, som jag förbannade i början men som nu är min bästa kompis, säger han och pekar på sin rollator.
Sinnet för humor finns kvar, glimten i ögat likaså samt den starka önskan om att få vara med, vara delaktig. Läkare blev hans profession, pappa ville det. Hade Carl-Axel fått bestämma själv hade det blivit någonting helt annat.
– Ja, jag tänkte mig nog att få gå ut i skogen med pappa…

DET ÄR DÄR historien börjar, i Arvika där Carl-Axel föddes 1922. Han växte upp som ensambarn med sin far som var jägmästare och sin mor som var mycket sjuk, både i njursjukdom och med tiden även i psykisk sjukdom. Carl-Axel beskriver en uppväxt där han och hans far kom att stå varandra mycket nära men där fadern också ställde orimligt höga krav på sin son.
– Han brydde sig väldigt mycket om mig men hade ett häftigt humör och straffade mig om jag gjorde någonting han inte tyckte om. Jag tyckte alltid att det var orättvist och det gjorde nog att jag blev lite rädd av mig, säger Carl-Axel.
Han berättar om den bitvis tuffa uppväxten, om skoltiden där känslan av utanförskap var hans ständiga följeslagare och en bild växer fram av en ganska osäker liten pojke med en stor önskan om att vara till lags och få känna sig som en i gänget, ett behov som har följt honom genom hela livet.
– Det är ingen tvekan om det. Jag har alltid sökt bekräftelse och uppskattar att bli uppskattad som du märker. Det kanske är egoistiskt, men att känna att jag duger har alltid varit viktigt och jag har också alltid känt att jag varit tvunget att prestera lite bättre än alla andra för att duga. Jag har alltid haft höga krav på mig själv, att lyckas i livet och med facit i hand så lyckades jag rätt väl också, säger han eftertänksamt.

NÄR CARL-AXEL VAR 14 år flyttade familjen till Karlstad där läroverket fanns. Moderns sjukdom tilltog och när hon hamnade på sjukhus anställde familjen en husföreståndarinna – Inez, från Kramfors.
– Jag var med och valde henne för hon hade en sned hatt, säger Carl-Axel och skrattar.
Inez blev Carl-Axels ”andramamma” eller mamma som han alltid har kallat henne. Av henne ck han all den moders- kärlek som hans biologiska mamma aldrig varit förmögen att ge. Inez hjälpte honom att tackla faderns humör och de höga fodringar han hade på sig. När Carl-Axels biologiska mamma senare gick bort, gifte hans pappa så småningom om sig med Inez.
– Jag blev mer normal tack vare hennes omsorg och far, han gav mig kärlek genom att se till att jag ck en utbildning. I början av 40-talet påbörjade Carl-Axel sina medicinstudier på Karolinska i Stockholm. Redan tidigt i livet hade han känt lyckan i att ge glädje till andra så läkare kom att passa honom bra. Läkarexamen tog han 1948 och påbörjade direkt sin tjänst på kirurgen på Serafimerlasarettet i Stockholm.
– Jag hade längtat dit. Kirurgi intresserade mig då det krävs att man tar snabba beslut och också får snabba resultat. Det gav mig en kick.

HANS SKICKLIGHET I YRKET tog honom snabbt uppåt på karriärstegen, både i Sverige och utomlands och innan han 45 år ung kom till Borås och tillträdde som chefkirurg var han tillförordnad professor i kirurgi i Lund under nio år.
– Jag har lyfts på många vingar utan att ha behövt använda de där armbågarna jag hade före mitt akademiska liv. Jag blev duktig på att operera, professorn litade på mig och så ledde det ena till det andra. Jag ck tidigt lära mig vikten av team work som är A och O inom kirurgin, precis som för killarna i Elfsborg. Var och en måste göra sitt bästa och man måste kunna lita
på varandra, alla är en länk och man måste hjälpas åt. Det var detta jag ville lära ut
när jag kom till Borås. Jag ville ha kliniken som en familj och jag och Monica hade många fester i villan på Villabergskullen där allt från biträden och sköterskor till läkare ck umgås och bilda teamkänsla, berättar han.

MONICA JA. De båda träffades redan 1945 under studietiden i Stockholm.
– Det var nog kärlek vid första ögonkastet, vi satt några kamrater på medicinska föreningen och skulle gå på Nalen för första gången. Där satt ett gäng med sex flickor, tandläkarstudenter och vi frågade om de ville följa med och dansa. Alla sa
ja utom Monica som skulle på Dramaten. ”Då kommer jag till Dramaten och hämtar dig” sa jag och det gjorde jag och den första som kom ut där på trappan, det var Monica. Så gick vi till Nalen och dansade jitterbugg utav attan, berättar Carl-Axel och skrattar.
Tillsammans ck de fem barn och tillsammans reste de till Garissa första gången 1989 efter att Carl-Axel varit där och chockats av fattigdom och elände.
– Varje dag kom det in våldtagna och sönderslagna kvinnor till sjukhuset och många led av komplikationer efter köns- stympning. Jag hittade nyfödda övergivna ickebarn i soptunnor och kvinnornas öden etsade sig in i min själ, berättar han.
Paret Ekmans mission blev att hjälpa så många flickor och kvinnor som möjligt till ett bättre liv, främst genom att skapa trygga hem, erbjuda skolgång och utbildning samt stoppa den grymma könsstympning- en. Under nästan 20 års tid tillbringade paret minst tre månader om året i Garissa och deras engagemang och insamlingar har gjort enorm skillnad. Carl-Axel hann göra närmare 40 resor innan åldern satte stopp. Livet gav paret Ekman mycket gott men precis som för alla andra har livet också inneburit sorg och smärta. Tsunamin 2004 drabbade familjen oerhört hårt när parets yngsta dotter Malin förlorade sin man och två av sina tre barn.
– Det var så fruktansvärt, en väldigt svår tid. Det som hjälpte mig då var killarna i Elfsborg. Jag hade varit i Elfsborg som läka- re sedan 1969 men där och då ökade mitt Elfsborgsengagemang väldigt. Lojaliteten som killarna visade mig då var fantastisk, säger Carl-Axel.

BARA TRE ÅR efter familjens enorma förlust i tsunamin gick Monica Ekman bort i cancer, 83 år gammal. Också i den krisen ck Carl-Axel tröst av killarna i Elfsborg.
– De visade verkligen prov på den där teamkänslan igen och det var något ena- stående vad de ställde upp. Jag minns på begravningen i Gustav Adolfskyrkan, där satt alla våra gamla vitlockiga vänner och så kom Stefan Andreasson, Johan Sjöberg och Mathias Svensson för Elfsborgs del, unga och friska. Det var en upplevelse att få se dem där och det ökade den här samhörighetskänslan som jag varit så beroende av genom hela livet.
Carl-Axel har försökt bibehålla den där känslan genom åren genom att så ofta som möjligt ta sig till arenan och omklädningsrummet och han försöker alltid sätta sig hos de yngsta spelarna eller nykomling- arna som han inte känner.
– Jag slår mig ner, berättar vem jag är och vad Elfsborg har betytt för mig, då
blir de lite tagna och tycker att det är lite konstigt att en sån gammal gubbe vill vara med dem. Men jag tycker det är viktigt att de bli omhändertagna. Senast satte jag mig med Jebali och Dyer, frågade om de hittat bostad och hur de mådde. Det är så roligt när man är på stan och killarna kommer fram och frågar om jag vill följa med och äta lunch, det värmer. Och så tror de att jag är någon slags trollgubbe, som gör att de vinner, säger han och skrattar.

HAN HAR FÅTT uppleva mycket mer än de flesta. Resandet över världen, den stora kärleken med Monica, gärningarna i Garissa som ledde till att han blev utnämnd till Svensk Hjälte 2008 och Boråsambassadör 2010. Dessutom fann han åter kärleken på äldre dagar och har gift om sig med sin Berit som han träffade i Lund en gång i tiden. Goda vänner som blev ännu godare vänner när bådas makar gått bort.
– Det är fint med kärlek även på äldre dagar. Jag har haft ett rikt liv, tänk att ha varit så ensam en gång i tiden som jag var som barn, och så ck jag ett helt fotbollslag, över 120 flickor i Afrika, fem barn, 14 barnbarn och tolv barnbarnsbarn. Du kan tänka dig att jag är lycklig.

Texten är hämtad ur Elfsborgs medlemsmagsin Inside, nr 1 2017