På lördag spelar Elfsborg en bortamatch på Tunavallen i Eskilstuna igen. Motståndet står AFC Eskilstuna för och det är första gången den klubben är i allsvenskan. Därför finns det så klart ingen historik att redovisa.
I stället kan vi minnas tillbaka till Elfsborgs allsvenska besök i Eskilstuna 1936 då IFK Eskilstuna var motståndare.

Söndagen den 19 april 1936 reste Elfsborg som serieledare i allsvenskan för att i den femtonde omgången gästa Eskilstuna och spela mot IFK på Tunavallen.
Elfsborg var serieledare efter höstomgången och hade i vårpremiären besegrat Sandvikens IF med 4-1 på Ramnavallen. Närmast efter, två poäng bakom, i tabellen fanns AIK och alla såg fram mot de två slutomgångarna då lagen skulle mötas inbördes två gånger.
IFK Eskilstuna var sist i tabellen med endast tre inspelade poäng och det var vårpremiär för deras del. (Kom ihåg att det spelades höst-vår på den tiden)
4 706 personer hade kommit till Tunavallen med förhoppningen att IFK skulle börja avancemanget uppåt i tabellen.
Bland dem som inte var på plats var Elfsborgs ordförande och en av grundarna till föreningen Carl Larsson, som var hemma i Borås och firade sin 50-årsdag den 20 april.

Hemmalaget hade laddat upp ordentligt. Den i Österrike födde tränaren Haits hade preparerat laget med en grundlig taktikgenomgång på lördagen. Haits strategiska drag var uppenbart gjorda utan att motståndarnas formidabla styrka beaktades tillräckligt. Det märkliga i taktiken var att centerhalven – den position som normalt skulle vara den sammanhållande länken i försvaret – skulle spela högt upp i banan och vara mycket offensiv. När sedan ytterbackarna och ytterhalvorna skulle bryta Elfsborgsattackerna i ett tidigt skede så blev det stora ytor att spela på för de bollskickliga boråsarna. Elfsborgs högerinner Åke Samuelsson blev helt enkelt utan bevakare och kunde dirigera spelet i lugn och ro.

Nåväl, smederna öppnade starkt och efter nio minuter gav Uno Nilsson hemmalaget ledningen till hemmapublikens oerhörda förtjusning. Det tog ytterligare tio minuter innan Elfsborg kvitterade. Åke Hallman slog in ett långskott.
Eskilstuna hade en allsvensk debutant, Breit Andersson, i målet och när Erik ”Putte” Olsson fem minuter senare lyfte fram en frispark så fumlade Andersson in bollen i det egna målet. Fyra minuter senare var det Gillis Andersson som med god assistans av hemmamålvakten kunde öka till 3-1.
IFK Eskilstuna kom tillbaka och Lennart Carlsson reducerade till 2-3 och hemmalaget höll spelet väl uppe. Strax för paus ökade Karl-Erik Grahn på Elfsborgsledningen till 4-2 med ett nickmål.

Planen var i dåligt skick och efter pausen skulle Eskilstuna försvara sig på en mycket gyttjig planhalva. Orken tröt helt allt medan Elfsborg helt genomskådade hemmalagets taktik.
Sven Jonasson gjorde fem raka mål, varav ett äkta hattrick på fem minuter. Ett äkta hattick gjorde också Gillis Andersson men han behövde hela sju minuter för sina tre mål som var matchens sista och slutresultatet blev förkrossande 12-2. Speciellt 11-2 målet var mycket vackert då bollen gick som på ett snöre och hela kedjan, Sven Jonasson, Åke Samuelsson, Karl-Erik Grahn, Åke Hallman var involverade i förspelet och Gillis Andersson avslutade med en elegant bredsida.
Förutom de tolv gjorda målet hade Elfsborg också ytterligare tre bollar i mål som tvivelaktigt underkändes så det allsvenska rekordet för bortaseger kunde ha varit ännu större. Två av de bortdömda målen gjordes av Sven Jonasson som alltså var nära att tillhöra den exklusiva skara som svarat för sju mål i en allsvensk match. Det är Gunnar Nordahl i IFK Norrköping och Arne Hjertsson i Malmö FF som svarat för denna prestation.

Elfsborgs laguppställning i denna historiska match var: Axel Olsson, Erik Lager, Erik Källström, Richard Borg, Arvid Emanuelsson, Erik Olsson, Gillis Andersson, Åke Samuelsson, Sven Jonasson, Karl-Erik Grahn och Åke Hallman.
När resultatet meddelas på Sveriges officiella nyhetsbyrå så kungjordes detta på följande sätt: ”IFK Eskilstuna-IF Elfsborg 2-12 – OBS att Elfsborg gjorde tolv mål är med sanningen överensstämmande”.
Det var första gången ett bortalag svarade för tvåsiffrigt antal mål i en allsvensk match. Bortalaget har vid ett tillfälle till klarat av detta och det så sent som 1965 då Malmö FF vann på Olympia mot Hälsingborg med 10-1.
Fjorton mål totalt är också det ett rekord i allsvenskan även om detta tangeras av matchen Hälsingborg-Eskilstuna 13-1 säsongen 1928/29. Vid sju andra tillfällen har ett lag scorat minst tio gånger. Det är Landskrona-Eskilstuna 11-0 och Örgryte-Norrköping 11-0 säsongen 1927/28, Hälsingborg-Norrköping 11-0 1929/30, Elfsborg-Degerfors 10-1 1938/39, Malmö FF-Halmstads BK 12-0 1942/43, Norrköping-Djurgården 11-1 1945/46 och Malmö FF-Jönköping Södra 12-0 1948/49

Text: Mikael Häggström