24 år ung är han en av våra mest etablerade spelare. På tre säsonger har det blivit 85 allsvenska matcher av 90 möjliga och inför 2018 har han målsättningen helt klar för sig. Dessutom är det första året utan landslagsuppdrag med U21. Läs en lång intervju med Elfsborgs #3, Adam Lundqvist.

Matchen mot Landskrona är precis slut och de gulsvarta spelarna kan ta med sig en skön 2-0-seger in i helgen.
– I första halvlek hade vi lite svårigheter att komma igång med vårt spel men sen pratade vi ihop oss i paus och höjde oss i andra, fick mer betalt av vårt presspel och pressar bättre över hela planen, straffar de hårdare. Vi vinner mer bollar och skapar mer så det känns som att vi tar kliv i rätt riktning, precis som det ska vara, säger Adam.

Han värvades till IF Elfsborg 2011. Efter fina framgångar i U-lagen tog han steget upp i A-truppen och de senaste fyra säsongerna har det hunnit bli inte mindre än 85 allsvenska matcher. 24 år ung är han idag en av våra mest etablerade spelare.

Hur tänker du kring det Adam?
-Det är svårt att greppa att åren har gått så fort! Det har hänt så otroligt mycket men man växer ju hela tiden både som person och spelare och nu när jag har varit med ett tag tycker jag att det är inspirerande att försöka hjälpa de nya unga killarna som kommer upp. Jag minns själv att det var lite nervöst och det tog lite tid att hitta sin plats osv. De äldre spelarna var och är väldigt viktiga i det avseendet.

Är det någon skillnad för dig som ”ung och etablerad” jämfört med exempelvis Ishi, Sampa, Jon osv som är betydligt äldre än du?
– Min väg påminner mycket om den som de nya killarna har haft. Många av oss flyttade hemifrån tidigt, bodde ihop på elevhemmet här, levde ihop som juniorer och möts nu igen i A-truppen. Jag kan relatera till mycket som de äldre spelarna kanske inte kan, deras väg såg kanske lite annorlunda ut. Samtidigt har ju de så mycket mer erfarenhet än jag har så mixen är väldigt bra. Det är häftigt att vi är så många som kommer upp från egna led och att vi är många med olika erfarenheter som kan hjälpa alla att komma till rätta. Jag känner definitivt ett ansvar där.

Det känns som att ledaregenskaperna finns naturligt i dig?
-Jag vill gärna vara en sådan person, en bra människa som stöttar andra, det har jag alltid försökt med i första hand. På planen vill jag vara med och stötta och pusha, ställa krav och jobba hårt men efter träningen är det lika viktigt att kunna släppa fotbollen och bara vara en bra kompis i istället, det gäller för oss alla. Det är viktigt att se helheten, det vi håller på med är så mycket mer än bara fotboll.

Är detta ett tänk som har kommit med Jimmy?
– Både och kanske. När jag var ny var jag helt insnöad och pratade bara om fotboll. Jag spelade, tränade, ”andades fotboll” men det är verkligen så mycket mer än så. Jimmy menar att ”mår gruppen bra, spelar vi bra” och så är det. Viljan att hjälpa varandra måste finnas där och det blir så mycket roligare när vi spelar för varandra än när man befinner sig i något slags ”ego-tänk”. Vi är elva spelare på planen och vi elva måste hjälpas åt. Om jag gör ett misstag ska jag känna och veta att exempelvis Ibro eller Jocke som är jämte mig gör allt de kan för att rädda upp och tvärtom. Den känslan håller vi på att bygga nu och det känns väldigt bra.

Det återstår bara en träningsmatch nu innan allsvenskan drar igång om två veckor. Ligger ni bra i fas tycker du?
-Ja men det känns bra. Vi tar steg i rätt riktning hela tiden nu, inte minst mot Hammarby tycker jag och andra halvlek mot Landskrona kändes bra. Det är mycket nytt så klart men vi fortsätter att skapa relationer med varandra på planen – hitta bra sätt att samarbeta på, lära oss att läsa varandra, upptäcka våra olika spetskvalitéer och hur de ska användas. Det kommer mer och mer att vi inte behöver tänka så mycket utan ”det bara sitter där”. Utvecklingen går framåt men det måste få ta lite tid, vi måste ha tålamod. En av våra stora uppgifter i år är att konstant jobba för att bli bättre och bättre hela tiden – finslipa, jobba på detaljer – en match och en träning i taget för att sakta men säkert ta kliv framåt.

Det känns som att du är inspirerad och ”på tå”?
-Ja, vi drivs av att bli bättre och det i sig är väldigt roligt. Vi är ett bra gäng som har varit med om mycket ihop. Nu fokuserar vi på dagen, ser framåt. Det som har hänt bakåt kan vi inte påverka eller förändra utan nu ser vi framåt och just nu känns allt väldigt kul och inspirerande.

Vad är det för ett Elfsborg som du och ni vill visa upp i år?
-Ett Elfsborg som spelar för varandra, som spelar på vårat sätt och som gör allt för klubbmärket. Vi ska jobba så hårt vi bara kan, varje match för att hela tiden bli bättre. Ambitionen är hög – vi vill ju vara den främsta utmanaren och vara med och slåss om medaljer och guld, spela i Europa igen. Elfsborg är så mycket mer än bara vi spelare och det ska vi visa respekt för, att det är vi tillsammans som gör det här ihop – på riktigt.

För din egen del är det första året utan U21-landslaget. Hur kan det påverka dig personligen tror du?
– Ärligt talat så har jag alltid, ända sedan jag var liten sett landslaget som en bonus men fokus har alltid legat på klubblaget, Elfsborg. Det är här jag kan göra skillnad så jag väljer att se det positivt. Det är högre belastning när man spelar i landslaget som ofta samlas när klubblaget har uppehåll och ledighet. Nu är jag istället med laget fullt ut och det känns bra. Sen, självklart är det en ära att få spela i landslaget och hade jag varit 21 idag och fått frågan om att vara med hade jag såklart tackat ja men man får acceptera att man blir äldre och att nya spelare tar vid.

Många av dina gamla lagkamrater spelar utomlands idag – Hult, Rohdén, Claesson mfl. Hur tänker du kring en proffskarriär utomlands?
– Det är klart att man drömmer om det, det vill alla spelare och den drömmen finns absolut kvar. Jag vill gärna bevisa att jag kan spela i större ligor men mår samtidigt väldigt bra där jag är men såklart vill man alltid testa sina vingar, utvecklas och bli så bra man bara kan – sen vart det räcker får tiden utvisa.

Vad känner du att du vill utveckla?
-Försvarsspel och anfallsspel kan man alltid finslipa, det arbetet tar liksom aldrig slut men framför allt vill jag jobba mer med att våga ”släppa loss” mer och lita mer på mig själv, det är mitt mål i år – att våga ta ansvar, lita på min egen förmåga och våga göra mer saker offensivt. Jag vill bli lite rakare i mitt spel, utmana mer, vinna boll mer – i alla situationer, det är mitt mål och jag ska verkligen pusha mig själv att göra det.

För några år sedan formulerade du en annan utmaning då du beskrev dig själv som ”ung och lite hetsig”. Du ville jobba med att få kontroll på känslorna och fokusera på rätt saker. Det känns som att du lyckades rätt bra med det, som att du är bra på att sätta upp mål och jobba för att nå dem?
-Jo, jag gillar att ha mål, absolut. Som yngre var jag verkligen tvungen att lära mig att fokusera på rätt saker då jag ofta blev arg för saker på planen och ofta kom till en viss gräns där jag tappade fokus på allt som var viktigt. Jag var väl lite omogen helt enkelt. Samtidigt så blev den där ilskan ofta en slags tändvätska för mig och jag blir fortfarande bättre av att känna lite ilska men har lärt mig att kunna rikta känslorna på rätt saker, släppa sånt jag inte kan påverka och fortsätta spela fotboll. Det har absolut blivit bättre och nu vill jag ta tag i nästa steg- att våga mer och bli ”modigare”.

Som försvarare visar statistiken att du har dragit på dig tio varningar på tre år och 2017 orsakade du 24 frisparkar men fick med dig 40. Kommentar på den statistiken?
– Varningar handlar ofta om att man hamnar fel eller kommer efter och på så sätt tvingas ta en varning. Jag har nog inte hamnat i så många sådana situationer helt enkelt. Det positiva då är att man inte försätter sig eller hamnar i dåliga situationer, men det kan också tyda på att man kanske har spelat lite ”safe” och faktiskt behöver ”trycka på” mer, spela tuffare, ligga mer på gränsen. Jag kan faktiskt tänka mig att ta fler varningar, det är inte alltid fel att ta ett kort och detta ligger ju lite i linje med mitt mål som vi pratade om – att våga mer, stå på.

Frisparkarna tror jag kan bero lite på samma. Jag alltid har varit liten i kroppen och därför varit tvungen att hitta andra vägar, vara lite smartare och lära mig läsa spelet för att på så sätt kunna ligga steget före en spelare som är större och snabbare än jag. Det har gett mig en väldigt bra spelförståelse. Samtidigt, som vi pratade om innan – som back vill jag bli mer aggressiv och därmed också kanske ta mer frisparkar.

Till sist, har du hunnit tänka nåt på allsvenska premiären än? Malmö hemma och sedan en vår med hemmamatcher mot bland annat Djurgården, AIK och inte minst Blåvitt.
-Är det så? Alltså, vi är på riktigt så fokuserade på varje träning och ”här och nu” så jag hade verkligen ingen koll! Jag visste att vi hade Malmö i premiären men resten av hemmamatcherna! Det känns väldigt inspirerande när jag hör det, verkligen! Det är ju sådana matcher man vill spela, måste vilja spela, tagga till – skitkul!

Hellre Malmö alltså än ett lag som på pappret är lättare?
-Absolut. Lätt! Hellre en riktig utmaning med allt att vinna. Nu blev jag riktigt sugen!