Vi tillsammans skapar festen

Vi har precis påbörjat en lång säsong. En lång säsong med mycket glädje, men också med mycket vånda. Så små saker kan avgöra utgången för en hel säsong och man slits därför mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg, allteftersom säsongen fortlöper. Samtidigt. Varje match är i sig unik och är på så vis ofta en miniatyr av den serie vi kallar allsvenskan. Man slits mellan hopp och förtvivlan, mellan glädje och sorg, allteftersom de nittio minuterna fortlöper.
 
Jag minns exempelvis förra årets hemmamatch mot Djurgården. Tillsammans med vänner som jag inte har möjlighet att träffa så ofta nu för tiden då vi bor i olika delar av landet, begav jag mig mot Arenan för att heja fram di gule. Jag vill minnas att matchen började i ett vansinnigt tempo. Åtminstone ett gulsvart sådant. Eleganterna körde helt enkelt över blåränderna och i första halvlek var det i princip spel mot ett mål. Ändå var det Djurgården som tog ledningen på straff efter att en blårandig spelare gått omkull till höger i Elfsborgs straffområde. Jag kan inte minnas att jag någonsin varit med om ett mer orättvist halvtidsresultat.
 
Tack och lov finns det dock något som kallas andra halvlek och vi minns ju alla hur det gick. Denni Avdic kom in, kvitterade, och fixade även 2-1 genom att snyggt frispela Daniel Nordmark. Strax innan full tid gjorde också en djurgårdsspelare självmål och spikade därmed slutresultatet 3-1. Förtvivlan förbyttes mot glädje i en match som innehållit det mesta.
 
Gårdagskvällen var kusligt lik den där sommarkvällen för ett år sedan även fast jag den här gången inte hade möjlighet att se matchen på plats i Borås. Alternativet var dock inte mycket sämre. Via en gemensam bekant hamnade jag nämligen i TV-soffan hos, hör och häpna, familjen Jawo! Under sin tid i Täby har min vän Jonatan lärt känna Amadous lillebror, Mabou Jawo, och för andra gången den här säsongen träffades vi för att titta på Elfsborg tillsammans. 
 

Fotbollsfest hemma hos familjen Jawo. Från vänster: Jonatan Andersson, Mabou Jawo och Jonas Garphammar.

Vi hade dock inte hunnit sitta mer än några minuter i familjen Jawos TV-soffa innan olyckan var framme. En blårandig spelare gick omkull till höger i Elfsborgs straffområde och liksom förra året tog Djurgården ledningen på straff. Historien har dock en förmåga att upprepa sig själv. Denni Avdic kvitterade, fixade 2-1, och Martin Ericsson kunde sedan spika slutresultatet med sitt 3-1 mål. Som sagt, kusligt likt förra året.
 
Men hur kommer det då att gå på söndag om man ska köpa resonemanget ovan? Svaret på den frågan är mycket enkel. Man ska inte köpa resonemanget ovan. Jag tror nämligen inte att vare sig tur eller skrock har någonting att göra med det faktum att Elfsborg slagit Djurgården med 3-1 två år i rad. Däremot tror jag på skicklighet, och det är därför jag också tror på Elfsborg i matchen på söndag, i matcherna innan uppehållet, ja varför inte hela vägen till ett nytt firande den 7 november?
 
Den som är där då får se. Innan dess väntar dock många matcher. Matcher som på sitt sätt är unika med sina egna minnen och sina egna känslor. Se därför till att samla dina vänner och besök Arenan eller bänka er i TV-soffan. Vi tillsammans skapar festen – och minnen för livet.

Jonathan Ulenius
jonathan@elfsborg.se