Det kom ett brev till kansliet….

Det kom ett brev till kansliet som berörde oss alla på djupet, ett brev som får oss att förstå hur viktig fotbollen och IF Elfsborg är för många, inte bara under de dryga 90 minuter som en match varar utan som en röd tråd genom ett helt liv. Brevet är skrivet av Karin, barnbarn till en av IF Elfsborgs framgångsrika spelare på 1940 och -50-talet. Då – en ung man i sin krafts dagar – stark och livfull stjärna i IF Elfsborg och i landslaget. Idag – en gammal man vars kropp och sinne ockuperats av cancer och alzheimers. En man, oförmögen att kommunicera med omvärlden. Detta brev handlar om några av de där sista mötena mellan två människor som älskar varandra – en älskad farfar, ett älskat barnbarn som får en sista chans att mötas och förmedla känslor och ord med hjälp av just IF Elfsborg. Detta brev får oss att gå in i en guldstrid med ytterligare ett perspektiv. Här är det brevet. Tack Karin och farfar för att ni ville dela med er av er vackra historia// IF Elfsborg genom Catalina Bruna Eriksson.

Kära Elfsborg!

Jag vill rikta ett tack och en sista önskan till Er…

Min största förebild och själsfrände i livet, ligger döende i cancer och alzheimers. Det är mannen som bär på det största hjärta och den mest fantastiska personligheten; min älskade farfar!

Jag har just spenderat några dagar vid hans sida. Det var dagar då jag de flesta timmar inte kunde överbevisa honom om vem varken han eller jag var. Bara visa honom med ord och omsorg att jag oavsett, var någon som älskade honom till det oändliga. Men det var också de mest värdefulla och oförglömliga stunder då han plötsligt kände igen sitt barnbarn, sin ”Ebbaredsunge”. De gångerna vi såg på varandra och vi båda brast i gråt av lycka och saknad. Som om vi varje gång möttes på nytt efter en lång resa. Det enda vi lyckades hinna få fram mellan tårarna var: Jag är här, jag älskar dig, om du bara visste vad du betyder! Varje sånt ögonblick vi fick, var värt dagar att vänta på!

Karin tillsammans med sin farfar.

forts. Så under de stunder jag inte på något vis kunde kontakta honom, när hans syskon, mor och far, fru och barn inte fanns till att nå för honom, tog jag hans hand, såg honom förväntansfullt i ögonen  och viskade: Visst minns Du väl Elfsborg farfar? Ditt gulsvarta Elfsborg?

Varje gång jag sagt detta, klarnade de annars trötta ögonen och han pressade min hand så hårt han kunde. Förväntansfullt såg han mig i ögonen och väntade spänt på mer.

– Vet du att de leder allsvenskan!  jublade jag gång på gång. De går för seger!

Varje gång jag kom med denna glädjande nyhet, slutade min farfar att andas. Tårarna, pressades fram och han grät av glädje och stolthet! Efter en lång stund då han återfått sin andning, suckade han glatt och sa det första orden på flera timmar: ”Elfsborg leder!”

Jag har en sista önskan till Er. Jag önskar att Ni kommande matcher tar med Er den stolthet min farfar än idag har för Elfsborg. Inte ens den svåraste sjukdom eller höga ålder kan ta bort den känslan av gemenskap, förväntan, press, och glädje! Den längtan över att få stå som segrare blir aldrig för gammal! Var stolta! Jag vet att min farfar i tankarna alltid är redo att dra på sig dräkten och göra en insats för Elfsborg!

Lennart Samuelsson i Elfsborgs- och landslagsdressen.

forts. En gång för ett par år sedan, berättade farfar för mig om hur ett fotbollslag ser ut. Det är inte bara de elva spelarna och tränarna som man ser på planen som är laget. Det är så många människor som gör det hela möjligt, de som håller gräset klippt, omklädningsrummen rena, duscharna varma, mackorna bredda, och publiken som hejar fram laget. Det sista de elva spelarna på planen kan göra är att ge allt för alla människor som i det stora ledet lagt allt till rätta för dem. Det tyckte jag var väldigt fint beskrivet. Jag frågade honom om hur det kändes att ha lagt ner hela sitt liv i fotbollen, om det hade varit tungt och osäkert ibland, men han fick fram att det bara hade varit roligt, varje dag. Jag frågade om han hade velat göra om alltihop, och han sa ”ja många många gånger”.

Till sist vill jag bara säga TACK! Det visade sig att er insats Ni har gjort det här året gav mig och min farfar kontakt, glädjetårar och samhörighet så oändligt många gånger nu den sista delen i hans liv. Jag vet inte hur många gånger om dagen, i timmen jag sa att Elfsborg leder! För det är jag Er evigt tacksam! Önskar er all lycka till vidare!

Farfar, Lennart Samuelsson född i Ebbared 1924, startade sin karriär i IF Elfsborg och spelade där 126 matcher under  åren 1947-1954. Efter spel i landslaget gjorde han en kort karriär i OGC Nice, innan han bröt benet och återvände till landslaget för vilka han spelade VM i Brasilien 1950 (brons) och där blev han också uttagen i världslaget. Han spelade även OS i Helsingfors 1952 (brons). Senare blev Lennart spelande tränare för Luleå, Brage och Örebro. Senare kom han att bli en farfar som blev en symbol och ett bevis för att det trots allt finns människor som är goda rakt igenom.

Från Karin och Farfar