Föreläsning för en mer inkluderande fotboll

Publicerad: 2014-02-17 08:17

Föreningen

Det handlar inte om politik, det handlar om mänskliga rättigheter och sunt förnuft – det var ett av budskapen under söndagens föreläsning arrangerad av fotbollssupportrar mot homofobi. Bland annat fanns förre Norrby-målvakten Mats-Ola Borglund på plats för att berätta om livet som öppet homosexuell fotbollsspelare på elitnivå.

Den numera välbekanta banderollen med regnbågsfärgerna och budskapet fotbollssupportrar mot homofobi syntes för första gången på svenska fotbollsarenor när Elfsborg ställdes mot Malmö i allsvenskan i slutet av oktober 2013. Sedan dess har initiativet växt och man har numera närmare 4700 gilla-markeringar på facebook.

Efter ett par föreläsningar runtom i Sverige var det på söndagen dags för ett föreläsningsstopp i Borås. Konferencier Lena Gustafson Wiberg, en av de tio som skrev under på manifestet som ligger till grund för initiativet, hälsade ett fyrtiotal besökare i Erikslundskolans aula välkomna till en eftermiddags samtal kring temat.

Först ut att prata var Showan Shattak, malmösupporter och en annan av de tio som skrev under originalmanifestet. Shattak pratade om den sista hörnstenen som saknas för att bygga upp en verkligt inkluderande läktarmiljö.

–Homofobi är inte ett område som bara berör fotbollen utan det finns i samhället överlag men nu har det blivit dags att lyfta debatten och inse att vår jargong och våra attityder kan exkludera, inledde Shattak för att fortsätta:

– Idrotten är en verkligt demokratisk idé. Riksidrottsförbundet har 22 000 medlemsföreningar inom de olika specialidrottsförbunden och det är medlemmarna som styr. Långt innan kvinnor hade rösträtt i samhället hade de röst rätt inom RF. Det är ett exempel på där idrotten gått i bräschen. Fotboll i Sverige är en folkrörelse och klackläktarna är särskilda exempel på hur integration kan fungera. Nu gäller det att tänka efter noga och agera därefter för att skapa ett än mer välkomnande klimat, öppet för alla.

Världen väntar på oss

När Shattak tackat för sig tog Mats-Ola Bordlund plats vid mikrofonen. Borglund, som bott en tid i Borås och spelat fotboll i bland annat Norrby, berättade öppenhjärtigt och med en stor portion humor blandat med mycket eftertanke om hur livet tett sig som öppet homosexuell fotbollsspelare på elitnivå i ett anförande han själv valt att kalla ”världen väntar på oss”.

– Jag visste tidigt hur det stod till med min sexualitet men jag smög med det. Jag träffade tjejer så det syntes och sedan träffade jag killar i smyg och en anledning var så klart att jag inte visste hur mina lagkamrater skulle reagera, berättade Borglund.

Efter ett par år i IFK Holmsund och hemortens Obbola IK stod Borglunds karriär och vägde. Närbelägna Umeå FC spelade allsvenskt en period och Borglund var aktuell för klubben men det rann ut i sanden. Istället flyttade han till Borås för att arbeta en period. En förfrågning från en allsvensk förening dök upp men på grund av sjukdom (en magsjuka av det rejälare slaget enligt Borglund själv) vid tillfället telefonsamtalet blev det aldrig provspel och än en gång rann nytt kontrakt ut i sanden.

Tiden som fotbollsspelare såg därmed ut att vara över men så en dag hörde man av sig från Norrby IF. Då laget spelade i division 1, på den tiden den näst högsta serien i Sverige, var det en chans Borglund inte kunde neka.

– Jag kom in väl i laget men man fick så klart många frågor. Hur kommer det sig att du flyttat hit? Jo, det är för kärlekens skull. Jaha, vad heter hon? På det viset lät det ofta, förklarar Borglund.

– Så jag bestämde mig, jag skulle aldrig gå in och rätta utan istället alltid svara att ’sambon’ inte kunde vara med eller att ’sambon’ höll på med det här. Det höll ju inte i längden utan en kväll blev jag tillsagd av en lagkamrat att sätta mig ner medan han gick och köpte öl så vi kunde ha ett riktigt snack. När han kom tillbaka med två öl var förstod jag att det skulle ta en stund, skojar Borglund.

– Han (lagkamraten som visar sig vara f.d. Norrbyiten Fredrik Bryngelsson) hade väl räknat ut vid det laget hur det egentligen stod till med mitt kärleksliv men vågade inte fråga rakt ut utan tassade runtomkring och hummade mest. Så jag sa till honom som så att vill du veta sanningen så måste du våga fråga rakt ut, då svarar jag. Reaktionen glömmer jag aldrig när jag sedan bekräftade att jag är homosexuell: ”fy fan va roligt, jag har aldrig spelat med en bög, får jag en kram”, skrattar Borglund.

”Hemligheten” om Borglunds sexualitet svetsade på något vis samman gruppen enligt honom själv och Bryngelson även om det fanns en och annan spelare som var lite osäkra på hur de skulle bete sig inledningsvis. Borglund betonar dock att han aldrig haft en lagkamrat som gjort något negativt. Han har heller aldrig råkat ut för trakasserier.

– Jag kunde kommit ut inför allmänheten redan omkring 1998 men jag ville inte det då, att bli en löpsedel och mediafigur på grund av min sexualitet. Skulle jag bli en löpsedel ville jag bli det som en bra fotbollsspelare. Samhället har ändrat sig mycket sedan dess och det finns en helt annan acceptans idag. Samtidigt kan man konstatera att det Anton Hysén gjorde när han kom ut för inte så länge sedan kräver enorm respekt, avslutar Borglund med en sista uppmaning till deltagarna: Underskatta inte eran röst, den behövs för att få till en förändring.

På Elfsborgsläktaren

Sist ut att tala var Robin Svensson, en av de engagerade krafterna inom fotbollssupportrar mot homofobi, som berättade om vad som skett rent konkret i frågan på och kring Elfsborgsläktaren. Det som synts kanske mest utåt är den banderoll med texten ’fotbollssupportrar mot homofobi’ som tagits fram i de gulsvarta färgerna. Men det handlar om mer än att synas förklarade Svensson.

– Vi är många som började gå på fotboll tidigt och på läktaren har vi alla mött förebilder. Man formas mycket under ungdomsåren och därför är det särskilt viktigt att jobba med läktarkulturen. Vi har jobbat bort rasismen, nu gäller det att vi arbetar bort homofobin, inledde Svensson.

– Det gäller att vi blir förebilder för varandra. Vi har en uttalad målsättning – att få till gemenskap och för att lyckas med det måste vi ta ansvar tillsammans för vad som sägs och uttrycks. Det handlar inte bara om läktarmiljön, vi är faktiskt även en stor del av spelarnas arbetsmiljö, poängterade Svensson.

– Det behöver inte vara en stor ansträngning, ta en funderare kring vilka uttryck du tycker är ok, börja agera aktivt och markera mot opassande språk, på så sätt kan vi få fler att känna sig välkomna i vår gemenskap på läktarna, avslutade Svensson.

Paneldebatt

Eftermiddagen rundades så av med en kort stunds paneldebatt där konferencier Gustafson Wiberg samt publiken turades om att lyfta de frågor som uppstått. Bland annat diskuterades varför fler kvinnliga spelare vågat komma ut, om homofobin är medveten samt om man verkligen ska politisera fotbollen.

Den gemensamma slutsatsen på sista frågan var självklar – det handlar inte om politik, det handlar om mänskliga rättigheter och en sund människosyn. Det är en rörelse som startat bland supportrar och den kommer inte från någon med en politisk agenda i botten.

En sista viktig tanke som lyftes fram var Borglunds fundering: hur många fantastiska fotbollsspelare har vi tappat på grund av homofobin inom fotbollen?

Text: Eva Fihn