’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runtom i landet som brinner för IF Elfsborg. Inför varje hemmamatch släpper vi en ny intervju.

Anders Svensson blev hennes stora idol. IF Elfsborg blev hennes lag. Bara 15 år gammal började Jessica Ridell, på ett eller annat sätt, ta sig till hemmamatcherna i Borås ända från Helsingborg – och på den vägen har det sedan bara fortsatt.

Idag är Jessica Ridell 34 år gammal och utbildad ekonom. Bor gör hon i Skåne och närmare bestämt Helsingborg. Där är hon också född och uppvuxen, eller åtminstone i krokarna.

– Jag växte upp en bit utanför Helsingborg i närheten av den lilla byn Bårslöv. En fin uppväxt, skulle jag säga. Gick i skolan och spelade fotboll. Det fanns ett lag i byn, och nu så här i efterhand är det rätt härligt att det laget var gulsvart. Jag har en bild på mig själv i den gulsvarta dressen med ett stort pannband och så nummer åtta på ryggen, berättar Jessica som då spelade fotboll i pojklaget:

– Det fanns bara ett lag för killar, men slutade det faktiskt roligt nog med att vi var fler tjejer än killar i gruppen, så då hade de inget annat val än att starta ett flicklag.

Åkte på matcher tidigt

Fotboll spelade hon så ofta hon kunde tills dess att hon studerade på gymnasiet. Då var det lagkamrater som hunnit ta studenten och lämna den lilla byn för andra äventyr. Kvar var inte tillräckligt många för att fortsätta. Då slutade även Jessica.

Men under den perioden hade inte bara fotbollen som sport hunnit ta en stor plats nära hjärtat. Så även IF Elfsborg – och det tack vare en viss Anders Svensson. En annan nummer åtta.

– Det var egentligen precis innan Anders stack iväg utomlands. Jag fastnade för honom när jag såg honom spela för det svenska landslaget och det födde också intresset för Elfsborg. Då började jag tvinga med min pappa till alla arenor i närheten när Elfsborg var där och spelade. 

Intresset växte sig allt starkare och snart var det också dags att börja ta sig till hemmamatcherna. Inte helt lätt som ung tonåring och dessutom bosatt drygt 25 mil från Borås.

– Jag fick höra talas om Martin Jansson och Alexander Ganz, två stycken Skåneguliganer, som brukade se en matcher ihop på puben Glorias i Lund. När jag sedan var runt 15 började jag åka med dem i bil till både hemma- och bortamatcher, och det ska sägas att det var ett gäng bra mycket äldre grabbar än vad jag själv var då. Så jag minns första gången när mamma skulle släppa av mig på parkeringen som de skulle hämta mig på, då fick hon ta en noga koll på killarna. Men hon tyckte att de verkade vara reko. Och pappa, som är född i Stockholm och är bajare, hade själv fotbollsintresset och åkte på lite matcher. Därmed var lite mer socialt accepterat i min familj att skicka iväg den 15-åriga dottern på sådana resor. Han var väl ändå tacksam över att det var just Elfsborg om jag nu inte skulle bli Hammarbyare, i och med att det finns värre lag i hans ögon, skrattar hon.

”Bara Anders – skit i resten”

Därefter satte supporterlivet fart. 

– Oscar “Daggen” Daggberg flyttade ned till Malmö och drog igång Skåne-Guliganerna mer aktivt med bland annat en sida på Facebook. Då var hela grejen med supporterkulturen igång här. Man lärde snabbt känna mycket folk i Borås och de tyckte såklart att det var skitkul att det kom folk från andra delar av landet.

Anders Svensson skulle dock, som bekant, komma hem till Borås och IF Elfsborg igen efter fyra år och 127 matcher i engelska Southampton. Ingen var gladare än Jessica Ridell.

– Jag hade flickrummet tapetserat med posters på honom under uppväxten. Han har följt med mig länge.

Är det än idag din favoritspelare?

– Utan tvekan. Han är fortfarande den största favoriten. Det finns ett antal nummer åtta-tröjor här hemma, någon halsduk och så även en signerad tröja från när han spelade i Southampton, säger hon och fortsätter berätta om hur hon fick den senare av de nyss nämnda plaggen:

– Andreas Jakobsson spelade samtidigt som Anders Svensson i Southampton, och han är också skåning. Min pappa jobbade tillsammans med någon som kände Jakobsson på något sätt. Så inför en jul kollade han med kollegan om han kunde be Andreas Jakobsson lösa en signerad tröja med Anders. Pappa fick då frågan om dottern ville ha hela lagets autografer på. Då var svaret precis så som jag ville ha det: “Nä, inte hela laget. Bara Anders, skit i resten”. Det är en kär ägodel.

31 oktober 2015 blev då därmed en dag full av alla sorters känslor. Den dagen avslutade IF Elfsborg den allsvenska säsongen med att säkra fjärdeplatsen via ett 4–2-resultat hemma mot Falkenberg. Men det var framför allt någonting annat som lockade fram känslorna hos Jessica den dagen. Det var nämligen också matchen som blev Anders Svenssons sista innan fotbollsskorna åkte upp på hyllan. Och det blev en rejäl avtackning på Borås Arena. Som sig bör.

Jessica Ridell minns tillbaka:

– Hela den hösten när det blev klart att han skulle lägga ned var väldigt speciell och annorlunda. Det var tungt och det blev på riktigt. I den sista matchen stod man med tårar i ögonen både under och efter matchen. Det var känslosamt. Många olika känslor.

”Det är en konstig känsla. Det är långt ifrån som det ska vara.”

– Jessica Ridell

Men kvar på Elfsborgsläktaren har Jessica Ridell stått även efter den dagen. Kärleken för IF Elfsborg är enorm och att nu inte kunna göra alla de hemma- och bortaresorna som tidigare fyllt hennes lediga timmar på dygnet på grund av rådande pandemi har gjort något med henne. Förståelse och acceptans har mer och mer bytts ut till en viss irritation kring hela situationen om att någon publik inte får vara på plats.

– Det är ett skämt. Nu har det gått så lång tid. Först tänkte man att det skulle handla om några matcher. Men det har ju blivit mer än så, och det känns konstigt. För plats på arenorna och system för att hantera publik med utmärkta platser finns ju, det är vi många som tycker. Det är helt klart jättetråkigt.

Hur är det att istället följa laget hemifrån framför teven?

– Det är en konstig känsla. Man hör liksom kamerorna klicka när de tar bilder. Det är långt ifrån så som det ska vara. Man har typ blivit glad när några få kunnat vara på plats i loger och liknande, så man fått höra lite sång genom teven och inte bara kameraklick.

Året 2020 var ett fantastiskt år för IFE på det sportsliga planet. Och den typen av framgångar vill man inget hellre än att uppleva på plats.

– Att uppleva det hemifrån går inte att jämföra. Jag hade nästan hellre kommit fyra än tvåa och få ha varit på plats. Menar väl inte det egentligen, men du förstår, säger Jessica med en stor längtan i rösten.

Skapat många minnen ihop

Vid ett tillfälle kunde hon dock vara på plats under fjolåret, och nu när hon ser tillbaka på allt som varit är väldigt hon glad att det blev av.

– Ja, jag var faktiskt på arenan en gång i fjol, och det var vid avtackningen av Jeppe K. Jag var i Borås en helg av andra anledningar och det tajmade bra. Det kändes så härligt att vara tillbaka i Borås och på Borås Arena även om det bara var för en stund.

Vad gör supporterkulturen runt IF Elfsborg speciell för dig?

– Det är en gemenskap jag inte hade fått någon annanstans. Det är mycket känslor, både för varandra och för laget vi följer ihop. Det är också ytterligare en vänskapskrets. Man tänker på alla människor man lärt känna genom åren och känner en så stor tacksamhet för det.

Ja, för genom åren har det samlats ihop många matcher på kontot för Jessicas del. Hemma- och bortamatcher i allsvenskan och dessutom några sejourer i Europa. Och det är just en Europa League-resa som hon minns tillbaka på med störst glädje. Men också mycket annat, såklart.

– Jag var med i Belgien när Elfsborg mötte Standard Liege. Tror det var första gången jag åkte med Guliganernas buss, av naturliga skäl. I vanliga fall åkte vi ju på bortamatcher på egen hand. Vi åkte ner genom Europa vilket är ett mycket starkt minne. Sedan var jag med i Östersund två gånger, varav första gången med en minibuss nere från Skåne.

”Jag älskar det här”

Den resan tog några timmar, eller?

– 14 timmar tog i alla fall hemresan, säger Jessica och skrattar.

Hon fortsätter berätta:

– Vi åkte även till Odd, då kommer jag ihåg att jag blev hämtad typ klockan fem på morgonen. Det är tuffa resor – men det är också sådana otroliga upplevelser. Sedan kan man inte annat än att nämna alla sommarmatcherna genom åren, där vi hyrt stugor och dylikt för att sedan färga Halmstad eller Falkenberg gult. Helt fantastiskt.

En sak blir i alla fall lika klart som att IF Elfsborg är gult när Jessica Ridell berättar om alla år och upplevelser. Det är att hon ska tillbaka. Hon ska återigen vara med och styra upp resor från Skåne. Hon ska ämna timmar och åter timmar för att heja fram Di Gule. 

– Jag älskar det här. Det är många olika typer av människor kring det här som jag inte hade stött på annars, vilket jag är så glad att jag nu gjort. Det är ju också som är charmen på Elfsborgsläktaren och i föreningen IF Elfsborg. Vi alla hör ihop.