IF Elfsborg hade säsongen 1934/35 vunnit sin första medalj i allsvenskan då laget slutade på tredje plats efter IFK Göteborg och AIK. Spelprogrammet var så raffinerat att Elfsborg och AIK hade de två inbördes matcherna kvar att spela och inför denna giganternas kamp såg tabelltoppen ut så här;

Elfsborg  20  13  4  3  64 – 30  30
AIK         20  13  4  3   55 – 32  30

Den 1 juni 1936 reste Elfsborg till Stockholms Stadion. I det vackra sommarskrudade Stockholm hade 18 773 personer kommit för att bevittna den stora matchen. Elfsborg ställde upp med följande lag : Axel Olsson – Erik Lager, Erik Källström – Rickard Borg, Arvid Emanuelsson, Erik Olsson, – Gillis Andersson, Åke Samuelsson, Sven Jonasson, Karl-Erik Grahn och Åke Hallman. AIK hade Gurra Sjöberg i mål och hade kända spelare som Sven Andersson, Erik ”Lillis” Persson, Long-John Nilsson och eleganten Einar Bohlin i laget.


Guldlaget på Stockholms stadion. 

Elfsborg startade matchen mästerlikt. Redan i den femte minuten fälldes Åke Samuelsson av  Sven Andersson och domaren Sölve Flisberg pekade på straffpunkten. Sven Jonasson satte straffen i mål. Elfsborg dominerade stort och efter 25 minuter gjorde Åke Samuelsson 2-0 med ett sologenombrott. Fem minuter senare tycktes matchen punkterad då Gillis Andersson och Åke Samuelsson växelspelade och efter att den sistnämnde krokats gick lädret till en helt fristående Åke Hallman som rullade in 3-0 som också stod sig till pausen.

AIK: s spelare tog i hand på att inte ge upp och när Erik Almgren efter hörna reducerade till 1-3 hade det spelats 63 minuter. När tio minuter var kvar började det brinna på ena ståplatsläktaren och publiken fick stå på löparbanan resten av matchtiden. Matchen återupptogs efter ett avbrott. När 85 minuter gått överlistade Gustav Josefsson Axel Olsson och en aldrig skådad press sattes på Elfsborgsförsvaret. Landslagsmannen Arvid Emanuelsson höll ihop trådarna och det var elva trötta boråsare som glädjestrålande kunde krama om varandra när slutsignalen gick. Nu var guldet nära. AIK var tvingade att vinna returen på Ramnavallen med sju måls marginal. Det skulle väl ändå inte vara möjligt?

Den 7 juni sattes ett fantastiskt publikrekord på Ramnavallen. Redan 1.30 på natten började de första köa och runt tiotiden var det svart med folk utanför arenan. Klockan tolv stängdes grindarna och 16 348 åskådare trängdes för att se när det allsvenska guldet spelades hem till Borås för första gången. Och som de gulsvarta spelade. Det var rena propagandafotbollen. Elfsborgs tekniska lätta spel firare stora triumfer och AIK hade svårt att hinna med. Dagens store spelare Åke Samuelsson gjorde 1-0 efter en halvtimma sedan han efter att ha kombinerat med Sven Jonasson och Gillis Andersson kom in i straffområdet och lobbade bollen över en försvarare och när målvakten Gurra Sjöberg kom ut lobbade Åke också över denne och nickade in bollen i det tomma målet. När så Sven Jonasson efter 20 minuter i den andra halvleken satte tvåan ville jublet aldrig ta slut. Elfsborg bars fram av den härliga publiken. Axel Nilsson reducerade till 2-1 med 10 minuter kvar men det var aldrig någon tvekan vart segern skulle gå. Karl-Erik Grahn och Gillis Andersson fick också göra var sitt mål och fastställa segersiffrorna till 4-1 i denna minnesvärda match.

Elfsborg ledda av de legendariska ledarna i klubben Thure Claesson och Carl Larsson fick välförtjänt beröm för sitt sätt att leda laget. Det var landsortens speciella favorit som hade vunnit kampen mot storstäderna. Elfsborg guld var en seger för den offensiva och välpolerade fotbollen och föreningen kallades en mönsterförening som aldrig låtit penningintressena bli någon huvudsak. Det enda som klagades på var den ofestliga klubbdräkten som gav en vision av kolera och begravning. I detta fall var inte experterna pålästa då gult står för kreativitet och det var verkligen vad Elfsborg visade detta spelår.

TEXT: Mikael Häggström