’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runtom i landet som brinner för IF Elfsborg. Inför varje hemmamatch släpper vi en ny intervju.

År 1991 var Håkan Käck med och bildade IF Elfsborgs supporterförening, Guliganerna. Idag, hela 30 år senare, är kärleken för föreningen minst lika stor – och något han numera dessutom delar med sina två söner.

Det har varit upp i seriesystemet. Det har också varit ned igen. Det har varit SM-guld och det har varit Europaäventyr. Allt som har upplevts har sedan tidig ålder upplevts på ståplats. Det är nämligen där Håkan Käck, idag 52 år gammal, hör hemma.

Att det blev IF Elfsborg har han sin morbror att tacka för. 1977 fick åttaårige Håkan haka på en match på Ryavallen. Under några år fortsatte det på det sättet. Inte var det så att han fick följa med varje gång, men några gånger per säsong fick han frågan som han utan att tveka tackade ja till.

”Alltid ståplats”

Ju äldre han blev – desto oftare fick han följa med. Men oavsett ålder var det en sak som alltid gällde.

– Det var alltid ståplats. Det fanns ingenting annat, minns Håkan Käck tillbaka.

Han ville dock mer än så. Ståplats var alldeles fantastiskt, men det fanns trots allt ett ställe som passade Håkan, som vid det tillfället hade hunnit fylla 17, ännu bättre.

– Jag kände att jag ville ta steget upp i klacken. Jag ville heja lite mer än de som jag åkte med hemifrån. Jag ska inte kalla de andra för gamlingarna, men de var ju i alla fall lite äldre än vad jag var. Så jag tog steget till klacken, och blev omgående så otroligt välkommen. Jag kände direkt att jag hörde hemma där.

Gänget som han åkte på matcherna med, men som han lämnade kvar på ståplats medan han själv blev en i klacken, kom alla från Älmestad. Precis som Håkan. Där är Håkan Käck både född och uppvuxen. Det är också där han håller till idag. 2011 tog han över gården han växte upp på helt och hållet, och bor där tillsammans med frun och deras två söner.

– Jag har 188 hektar mark och har dikor-produktion, åkrar och skog att sköta om. Sedan har jag två hus som jag hyr ut på korttidsboende. Så jag är en bonde på heltid, helt enkelt. 

Då har du en del att göra?

– Ha ha, ja det skulle man kunna säga. Att komma iväg på fotboll är ett sätt för mig att koppla av. Träffa vänner och tillsammans titta på Sveriges bästa lag.

Att titta på Sveriges bästa lag, IF Elfsborg vill säga, har det av förklarliga skäl inte blivit mycket av på ett tag. En stor saknad av någonting Håkan Käck gjort otaliga timmar varje år så länge han minns.

Bildade Guliganerna

Tillbaka till dåtid igen. Efter det att han 17 år gammal tog steget upp till klacken har han varit så fast det bara går att bli. Oavsett hur det gick på planen hade IF Elfsborg snabbt blivit en viktig del av livet. Inom några år kom också Guliganerna till.

– Det var absolut några tunga år. Men IF Elfsborg var så rätt för mig från allra första stund så det fanns ingen anledning att göra annat än att fortsätta stötta laget. 

Han fortsätter berätta om det som kom att bli startskottet för Guliganerna:

– Det var år 1990 och vi supportrar var besvikna i Ulvåker. Elfsborg hade åkt ur cupen. Svenska Cupen var vår enda riktiga chans på Europa. Jag minns att vi tyckte att domaren hade vinkat av ett mål för oss som var riktigt, och att vi som åkt dit ville prata med domaren. Vi stod kvar, men istället kom Jan Mak, tränare i Elfsborg då, och sa till oss att ‘ni ska inte stå och lägga energi på att prata med domaren. Det sköter vi i klubben. Det är bättre att vi har en träff efter säsongen och får komma tajtare ihop, spelare, klubb och supportrar.’

– Året efter det bildade vi Guliganerna. Det var tre starka profiler som lade grunden. Magnus Drottz, Lennart Odström och Hans Gabrielsson. De tre höll i trådarna och vi andra var väl lite mer supportrar runt om. Utan den trion hade vi aldrig varit där vi är idag, säger Håkan.

Ung ordförande gav uppsving

Från start var de ett litet men tajt kompisgäng. Till bortaresorna jobbade de hårt för att fylla en buss. Men de fortsatte och fortsatte, och med tiden började det hända saker. En stor del i det hade rekryteringen av Eric Sjölin som blev ny ordförande.

– Med honom fick vi ett riktigt uppsving. Vid SM-guldet 2006 var det inte längre fult att hålla på Elfsborg i Borås. Tidigt 90-tal var det nästan fult, man skrattade åt det supporterskapet. Mötte man någon med gulsvart halsduk kunde du ge dig fan på att du kände personen, för det var inte många som höll på IFE då. Det ska också tilläggas att vi har haft många bra ordförande mellan Magnus Drottz och Eric Sjölin, men med Eric blev det en föryngring och lättare att få in en ny generation. Det var väldigt bra.

Efter SM-guldet började det flyta på allt mer och resan fortsatte. Alltid med Håkan Käck på ståplats.

Under alla dessa år som supporter och en viktig del av Guliganerna har han hunnit uppleva en hel del. Det har varit SM-guld, Europamatcher och otaliga trepoängare. Något som dessutom ligger nära till hands när Håkan Käck blickar tillbaka är alla de festliga sammankomster man haft med andra lags supportrar.

– Fram till det första SM-guldet hade vi jättefina och jätteroliga fester. Men därefter avtog det, det blev väl kanske så att vi i och med guldet blev för stora. Vi var inte längre ett gulligt landsbygdsgäng.

”Det var, efter födseln av mina barn, den häftigaste upplevelsen för mig.”

– Håkan Käck om Marokhy Ndiones sena segermål mot Kalmar FF 29 juli 2019.

Om han behöver välja ett favoritminne bland alla upplevelser är det ett relativt färskt sådant. Avslutningen i matchen mot Kalmar FF hemma på Borås Arena, 29 juli 2019. Ett numera klassiskt ögonblick för många Elfsborgare.

– För att förstå vad hela läktarlivet handlar om behöver man nog nästan uppleva Marokhy Ndiones sena segermål till 2–1. Det var, efter födseln av mina barn, den häftigaste upplevelsen för mig. Hade du satt en kamera på mig i den stunden och visat för psyket hade jag säkert åkt in, säger han och skrattar gott.

”Får rysningar än idag”

Han tar ett andetag och det går inte att ta miste på hur fin den stunden var för Håkan Käck.

– Bilderna när Simon Strand hoppar upp på axlarna på vakten. Jag får rysningar än idag, typ två år senare, när man ser det där. De få stunderna är obetalbara.

Den matchen var också en av de sista supportrarna fick uppleva innan arenorna stängdes i och med pandemin. Och livet utan läktargemenskapen är inte riktigt detsamma.

– Det är något helt annat. Jag har inte följt Elfsborg på teven på samma vis. Det är gemenskapen man vill åt. Glädjen ihop med andra. Man får en sådan känsla, och det är svårt att riktigt förklara det. Du måste uppleva det.

Längtat tillbaka

Men snart är det dags igen – även om det inte är ståplats riktigt än. Under söndagen, när IF Elfsborg tar emot Örebro SK i allsvenskan, välkomnas 3000 supportrar. Håkan Käck är en av dem.

– Det ska bli så jäkla gött att snart få känna den känslan igen. Känslan att ’nu jävlar kör vi’. Vi ska göra det vi kan för att spelarna ska ge max på planen. Vi ska vara den tolfte spelaren.

Går det på något sätt att sätta ord på IF Elfsborgs betydelse för dig?

– Några ord som direkt kommer till en är glädje och stolthet. Kärlek har man till sin familj, men det är någon liknande känsla. Klubben är en del av ens hjärta. Ens liv. Det är en otrolig kamratskap.

Håkan Käck minns tillbaka på en händelse som för honom symboliserar det IF Elfsborg han håller så kärt.

– Jag och den äldste sonen satt i Borås och väntade på frun och den yngste sonen. Helt plötsligt gick Simon Strand och Jacob Ondrejka förbi, och de stannade och pratade med oss. Sådana små saker är så viktiga och fina, och att även de själva uppskattade det. Det betyder så mycket när spelarna tar sig tid och pratar och att det inte känns som att det är en belastning för dem.

Han avslutar:

– Sådana små saker kan betyda så mycket för all framtid för min son som satt där. Där ska spelarna ha en stor eloge. Jag tycker det är en riktig Elfsborgs-anda.