’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runtom i landet som brinner för IF Elfsborg. Inför varje allsvensk hemmamatch släpper vi en ny intervju.

I tidig ålder blev Kennet Johansson frälst. Klacken på Ryavallen blev snabbt en viktig del av livet och längs vägen har ett långt och troget styrelseuppdrag i Guliganerna hunnits med. Idag, 47 år gammal, betyder IF Elfsborg fortsatt väldigt mycket – och det är en passion han dessutom har förmånen att dela med nästa generation.

I en villa i det lilla samhället Jonslund växte Kennet Johansson upp tillsammans med mor, far och en fyra år äldre bror. Att börja spela fotboll var något han började med redan i sexårsåldern. Brorsan spelade även han.

– Jag spelade nog mest back under mina år. Lite mittfält också, minns Kennet och fortsätter tänka tillbaka på sin uppväxt:

– Det var en väldigt bra uppväxt. Vi bodde bra och hade nära till skolan. Visst, det fanns inte supermycket i Jonslund, men man kunde få mycket frihet när man var ute och lekte i ett sådant samhälle.

”Nu ska vi bli trogna”

Klubben som fotbollskarriären inleddes i var IK Elmer. Utöver fotbollen var även bordtennisen en stor passion. Båda sporterna lades dock på is, och senare helt och hållet på hyllan, när Kennet Johansson kom upp i äldre tonåren. Det fanns visst något som tagit över som det allra, allra största intresset. Det var IF Elfsborg.

– När man var liten åkte man till Ryavallen med familjen några gånger genom åren. År 1988 var jag 15 år, och då åkte jag med en kompis för första gången. Jag kommer ihåg att vi då körde moped till Herrljunga, och tog sedan tåget därifrån till Borås. Det var första gången jag och kompisen stod klacken.

Han fortsätter:

– Det var roligt, och där och då bestämde vi oss för att det var något vi skulle hålla på med. “Nu ska vi bli trogna”, tror jag till och med var orden. Därefter försökte man åka så mycket som möjligt. Trivs och trivdes väldigt bra däri Jonslund, men är man 15 var det inte så lätt att bo så långt bort. Så jag fick ibland tjata på morsan att hon skulle åka och handla i Borås, säger han och skrattar till.

– Det var dock söndagsmatcher ganska ofta, och då stängde Knalleland tidigt, om det ens var öppet. Annars tog jag moppen till Herrljunga och åkte tåg därifrån. Så ibland fick jag gå lite innan matchen var slut för att hinna med sista tåget hem.

På den tiden var det enligt Kennet omkring 30 supportrar som stod i klacken. De flesta i hans egen ålder, men också några lite äldre.

Från skogen – direkt till vallen

Närvaron på Ryavallen ökade för varje år. IF Elfsborg blev en allt större del av livet. Kennet minns tillbaka på tiden under lumpen där han till och med löste så att han, efter övning ute i skogen, kunde få skjuts därifrån för att hinna till tåget som tog honom till Borås. 

”Det kan nog nästan till och med vara det största jag upplevt sportsligt sett. Det hade varit nio tunga år i serien vi inte hörde hemma i.”

– Kennet Johansson om dagen då IF Elfsborg tog klivet upp i allsvenskan.

IF Elfsborg resa i division 1, då den näst högsta serien i Sverige, tuffade på. Nio år blev det i serien under den klubben egentligen hörde hemma i. Kennet Johansson minns dagen när uppflyttningen spikades väl.

– Jag var först in på plan. Eller det är i alla fall så som jag minns det, säger han och skrattar.

– Det kanske finns andra som också har uppfattningen om att ha varit först in. Men jag säger väl bland de första då. 

Stort jubel – och stort firande – blev det.

– Vi i klacken var snabbt inne och firade tillsammans spelare. Det var väldigt stort. Det kan nog nästan till och med vara det största jag upplevt sportsligt sett. Det hade varit nio tunga år i serien vi inte hörde hemma i. 

Supportrarna blev allt fler

Avancemanget gav eko. Allt fler började hitta till Ryavallen och likaså till klacken.

– Vi ökade i klacken då när vi gick upp, och det blev mer och mer folk på Ryavallen. Det var inte så mycket publik i ettan, många gånger låg publiksiffran på runt 1000. 

Under åren i division 1 hade dessutom supporterföreningen Guliganerna bildats. Kennet Johansson gick naturligtvis med omgående.

– Ja, jag var med från början i Guliganerna. Det var egentligen ett väldigt sammansvetsat gäng redan innan vi startade upp Guliganerna, men det blev helt klart en lite tydligare förankring mellan supportrar och klubb. På den tiden var det dock inte lika mycket samarbete mellan supportrar och klubb som idag. Sedan, när man var i den åldern tänkte man inte så mycket på sådant för den delen heller. Det var gå på fotboll och det var heja på Elfsborg.

Just gemenskapen har varit en av de största och viktigaste delarna för Kennet som supporter.

– Redan från första dagen och fram tills idag är det mycket av det som det handlar om. Många kompisar man fick då, de är man fortfarande bra kompis med än idag. Det är en väldigt härlig kombination mellan fotboll och det sociala att stå på läktaren.

14 år i Guliganernas styrelse

Med tiden blev han allt mer insyltad i Guliganernas arbete, och kände också själv att det vår något som passade honom bra. 

– Jag började som hjälpreda och hade hand om resor. Jag och Torbjörn Lindeberg hade hand om det ihop. 

Året därpå, år 2004, valdes han in i styrelsen. Ytterligare ett år senare valdes han till vice ordförande. En roll och ett uppdrag han tog med den äran. Som vice ordförande, med bland annat ansvaret för resor och säkerhet, satt Kennet Johansson i hela 13 år. 

För tre år sedan valde han att kliva av.

– Det är en jätteresa som Guliganerna har gjort sedan starten. I början så var det inte så många punkter på dagordningen. Mest resor och medlemskap, och såklart att fixa en uppladdningspub inför hemmamatcherna. Det var inte så många grejer som vi höll på med. Sedan så kom media, hemsida, souvenirer och allt möjligt. Det byggdes snabbt på med arbetsuppgifter, vilket naturligtvis var väldigt roligt, säger han.

Många människor kom och gick. Kennet Johansson var en viktig och fast punkt för de inblandade i Guliganerna.

– Det var väldigt bra sammanhållning alla dessa år. Man hade kul ihop. Sitter man i en styrelse likt denna, om man då inte har roligt samtidigt längs vägen blir det inte så långvarigt. 

”Barnen går alltid först”

Men till slut kom dagen. Efter 14 år valde Kennet i april 2018 att kliva av. En epok var över.

– Det gick inte riktigt att kombinera med familjepusslet. Mina två söner blev allt äldre och behövde mer hjälp med skolarbeten, läxor och så vidare. Sedan hade de även fler och fler egna fotbollsmatcher som man inte gärna missar. Barnen går alltid först, så är det.

Sönerna, 16 och 14 år gamla, delar sin fars fotbollsintresse. Tillsammans med den yngsta delar han även idag passionen för sitt älskade gulsvarta lag.

– Naturligtvis superroligt att kunna dela det intresset. Vi åker på så mycket det bara går, såväl hemma- som bortamatcher. Man får vara glad så länge han vill åka med farsan, säger han och tillägger:

– Men deras egna matcher går alltid före. Sedan har vi ett antal gånger åkt till arenan direkt efter en match, och då kommit när Elfsborgsmatchen redan börjat. Så får det vara ibland. Jag minns en gång, då åkte vi så att vi kunde se sista 20. När vi kom låg Elfsborg under och under avslutningen av matchen vände vi och vann. Ett kul minne.

Och det är fortsatt alltid ståplats som gäller?

– Jajamen.

Teven – en dålig reservplan

Kennet är, precis som de allra flesta andra, väldigt glad över att man återigen kan se fotboll live. Att se det på teven är, tja, inte riktigt samma sak, menar han.

– Ja, det är som man säger, teven är en dålig reservplan. Men det är väl bättre än inget. 

Har du något favoritminne från alla dina år som supporter?

– Det är klart att det är som för alla andra när vi gick upp i allsvenskan och sedan gulden i både allsvenskan och cupen. Sedan tyckte jag att det var rätt kul när Stefan Andreasson sköt sönder nätet i Gunnilse, om det var 95 eller 96. Han sköt ju jäkligt hårt. Varje gång vi fick ett bra frisparksläge så körde vi en ramsa, “Stefan Andreasson skjuter för att döda”. Det är ett roligt minne.

Är Stefan också en av dina favoritspelare genom åren?

– Ja, men det var ju helt klart Stefan där när man började följa Elfsborg. Det var runt honom mycket kretsade kring. Sedan såklart Anders Svensson också. Jag vill också tillägga att jag tycker att det är väldigt kul sedan Tim Rönning kommit in. Kul att han har kommit underifrån och nu också gör det så bra.

”Gett mig jättemycket”

På frågan om det går att sätta ord på betydelsen av IF Elfsborg i hans liv, tänker Kennet en extra gång innan han försöker summera känslorna.

– Klubben har gett mig jättemycket. Glädje, spänning, massor av kompisar som jag står nära än idag och en otrolig gemenskap. Sorg ibland också givetvis på olika sätt, men det måste det också vara för att sedan kunna glädjas igen.

Har du någon avslutande uppmaning till alla Elfsborgare?

– Stötta i både med-, men kanske framför allt i motgång. Det är när det går dåligt det behövs som mest. Det är som i livet i stort, flyter allt på i alla fronter behöver man inte mycket stöttning. Men är det tungt så behövs stöttningen. Glöm inte det.