Han har gjort allt för att komma tillbaka men kroppen håller inte. 30 år gammal avslutar Emir Bajrami en makalös spelarkarriär. På måndag gör han sin sista hemmamatch i den gulsvarta tröjan. Men nya utmaningar väntar för Elfsborgs nummer 20 – som tränare.

2015 återvände Emir Bajrami till Elfsborg från grekiska Panathinaikos. Planen var tydlig och långsiktig; att efter många års skadeelände, satsa 100 procent för att komma tillbaka fullt ut.  Men idag meddelar Emir att karriären som spelare är över – och en ny tid, som tränare tar vid.
– Kroppen sätter stopp, den vann till slut. Jag har stretat emot i sju och ett halvt år och nu går det inte mer. Jag är 30 år gammal, har ont varje dag, vad jag än gör – på fotbollsplanen, i vardagen. När chansen att få börja som tränare i IF Elfsborg, då kom det här beslutet väldigt naturligt, säger Emir när vi träffar honom innan lördagens träning med laget.

2019 blir det alltså Emir Bajrami som under ledning av utvecklingsansvarig Tobias Linderoth  tar ansvar för U19 och U21.
– Jag är sjukt motiverad och kommer att älska det varje dag. Jag kommer säkert att få grå hårstrån men bara att få vara kvar i den här miljön är underbart. Jag kan ingenting annat, jag har inte ens sommarjobbat i mitt liv utan det har alltid bara varit fotboll så jag är så otroligt tacksam gentemot Elfsborg att få den här chansen, säger Emir.

2005 kom han från Köping till Borås, från division 3 i Köping FF, rakt in i allsvenska Elfsborgs A-lag.
– Det var mitt krav, att jag skulle vara i A-laget, det var liksom självklart men Stefan tvekade såklart, säger Emir och ler.

Han var fast besluten om att han skulle spela fotboll och han skulle göra det med de bästa för att nå bästa möjliga utveckling. Efter en succéartad match med Elfsborgs U21 ville Elfsborg ha den vänsterfotade mittfältaren till varje pris.
– ”Då vet ni vad som gäller – A-laget eller inget”, och då blev det så, säger Emir och skrattar.

Han kom till ett Elfsborg på uppgång, in i en stabil grupp med spelare som Anders Svensson och  Mathias Svensson, Johan Sjöberg, Martin Andersson och Johan Karlsson.
– Det var stabila gubbar, Sampa, Ishi var också här… Det var perfekt miljö som jag fick växa in i.

Minns du hur du tänkte då, när du stod där med hela den här resan framför dig – ung och kaxig?
– Ja… jag var inte bara ung och kaxig utan också naiv, som man är i den åldern men det fanns inga hinder, inga ”om” utan jag skulle bara lyckas och egentligen har det aldrig funnits några som helst hinder kring just fotbollen…det är kroppen som har satt stopp.

2006 var han med och vann SM-guld, han blev snabbt en tongivande spelare med spetsegenskaper som inte undgick någon med fotbollshjärta. 2010 gick han som utlandsproffs till holländska Twente, i vad som fortfarande är den dyraste försäljningen i IF Elfsborg någonsin.
– Det rekordet har jag, kanske kan det bli en ungdom som jag är med och utvecklar som kan slå det, vem vet – det får bli ett mål, säger Emir och ler.

Emir låg i startgroparna för en magisk karriär som utlandsproffs och som landslagsman. Det pratades om honom i fotbollskretsar och i media, det drogs jämförelser med bl.a Zlatan Ibrahimovic men istället kom det till stor del att handla om en stenhård kamp mot ett aldrig sinande skadeelände. Redan som 19-åring hade ett misslyckat mark-ryck på gymmet på Borås Arena orsakat honom ett diskbråck. Direkt efter incidenten blev han snabbt bättre men smärtorna återkom i perioder. När han kom till Twente hade smärtorna i ryggen tilltagit och en rejäl smäll på foten tvingade honom till rehab under några inledande månader i Holland.
– Ryggen och foten… Redan där snedbelastade jag kroppen, för att skydda de skadade delarna. Jag märkte att huggen i ryggen kom allt oftare, det låste sig och jag fick problem med höfterna.

2012 lånades han ut till AS Monaco.
– Då var det helt kass. Jag var otroligt stel i höfterna och varje steg jag tog kändes det som att baksidorna skulle gå sönder men det visade sig senare att det var en ischiasnerv som låg i kläm.

2013 i grekiska Panathinaikos fortsatte skadeeländet och Emir tvingades till operation och ytterligare rehab.
– Sju veckor efter operationen spelade jag match. Efteråt har jag fått veta att jag borde ha väntat minst sex månader men klubben ville ha mig på planen och jag ville så klart spela och komma tillbaka men med facit i hand var det såklart förödande.

Går det att beskriva hur det har påverkat dig att hela tiden veta vad du kan och vad du går för men konstant hindras från att komma 100 procent till din rätt pga att kroppen strejkar?
– Det jobbigaste har varit att pendla mellan hopp och förtvivlan under nästan åtta år. Den mentala biten har varit det absolut värsta. Ibland har jag känt att ”nu kommer det, nu jag är på G” och så har det funkat två, tre matcher och sen har det varit kört igen. I Grekland var det hemskt, då fick jag inte ens på mig strumporna…

Det var också i Grekland som tanken på att få komma hem för att få köra rehab i lugn och ro föddes.
– Det är annorlunda utomlands, mer pressat och stressat om när man kan spela igen osv. Jag var värvad som stjärnspelare, som någon som skulle bära laget men det gick ju inte, vad skulle jag göra, säger Emir.

Det är lätt att bara tänka skador och rehab när man pratar om Emir idag men vi minns spelaren Emir Bajrami – den slipade vänsterfoten som skapade magi på vänsterkanten och senare även högerkanten, vi minns den kaxige men charmige och bollskicklige fotbollsspelaren – bolltrygg med suverän speluppfattning och en smått fantastisk teknik – en spelare som stack ut, både på, och vid sidan av planen.
– För mig har det alltid varit att sticka ut eller så är jag dålig om du förstår vad jag menar. Min spelstil och min roll stack alltid ut, jag var ingen spelare som smälte in utan mina spetsgrejer syntes alltid. Det var det som tog mig dit jag faktiskt kom och det är den spelaren som jag vill att folk ska minnas.

Av alla höjdpunkter du varit med om – Elfsborgs A-lag som 17-åring, SM-guldet 2006, när du blev utlandsproffs, Champions League, framgångarna med landslaget i U21 och senare A-landslaget och EM. Vad listar du högst själv?
– Så otroligt mycket men presskonferensen i Holland när jag satt där, det var ju sånt man hade sett på TV tidigare, när Zlatan gick osv, och nu satt jag där själv. Sen glömmer jag aldrig när jag gjorde mål på Råsunda mot Finland. Zlatan passade och jag chippade in den med hela min familj på läktaren. Det var i EM-kvalet och sen hela grejen med EM som följde –stämningen, livet där, hur varje match var på liv och död – det var mäktigt. Sen ett minne jag har som jag aldrig någonsin kommer att glömma är när jag stod och skulle starta matchen mot Tottenham borta i Champions League och Champions League-hymnen drog igång, det var helt overkligt… Likaså mot Inter hemma… Att få möta spelare som Bale, Etoo, Zanetti, säger Emir och ler.

När en karriär då tar slut pga skador, är det lätt att fastna i tanken på vad som kunde ha blivit om alla de där skadorna inte hade kommit?
– Självklart har jag undrat hur långt det hade kunnat ta mig. När hade jag känt att ”nu är det stopp, de här spelarna är bättre än jag, här går det för fort” osv. Men jag har ju tränat varje dag med spelare som idag är i PSG och Atletico Madrid osv och jag kände aldrig då att de var bättre än jag, att jag inte skulle vara på samma nivå. En bra dag ”gjorde jag de” på träning, precis som jag gjorde med alla andra.

– Å andra sidan, och nu är jag väldigt tydlig – mina skador hade lika gärna kunnat kommit när jag fortfarande var kvar i Elfsborg. Då hade jag aldrig fått spela EM, inte Champions League eller kvartsfinal i Europa League. Jag hade inte heller fått förmånen att se hur elitklubbar jobbar eller fått arbeta med otroligt duktiga tränare som Ranieri, Steve McClaren som var assisterande till Alex Ferguson osv. Jag har fått uppleva så mycket – vunnit SM-guld, Holländska Cupen, Grekiska Cupen, Supercupen…

Mer tacksamhet än bitterhet alltså?
– Definitivt och det är bäst så, annars blir man deprimerad. Det bästa nu, när jag avslutar min karriär är ändå att jag vet att jag har gjort precis allt för att komma tillbaka. Jag har tränat rätt, skött mig, tagit alla chanser via duktiga naprapater och sjukgymnaster – jag har gjort allt, men det gick inte. För mig har det aldrig handlat om att gå ner till division 1 för att kroppen kanske skulle hålla där. Hallå, min kropp håller inte ens i division 3. Mitt problem är inte att jag brister i kvalité, att jag inte är tillräckligt bra utan det är min kropp, min fysik som brister. Det svåra är inte nu, det ligger bakom. Nu blickar jag bara framåt.

2019 går han som sagt in i ett nytt skede, en ny karriär, som tränare, i Elfsborg.
– Elfsborg har alltid funnits för mig och jag är så otroligt tacksam för allt. Jag var ju bara ett barn när jag kom hit. IFE har fostrat mig som människa och spelare, vi har haft kontakt genom alla mina år utomlands, jag fick chansen att försöka komma tillbaka och nu får jag chansen till en ny karriär som tränare. Elfsborg har verkligen gjort allt för mig och jag har svårt att sätta ord på min tacksamhet, säger Emir och fortsätter:
– Jag vill tacka alla som har stöttat mig genom åren. Jag har så många fina minnen och hoppas att jag också har lyckats skapa några. Jag har alltid känt uppskattning från Guliganerna och klubben och det värdesätter jag så sjukt mycket. Även nu när jag har varit skadad och inte kunnat prestera som förr så har de ändå sjungit min låt och de ska veta att det har betytt så otroligt mycket och det har fått mig att känna mig viktigt fast jag kanske bara spelat sex matcher på en säsong…

Till sist; Emir Bajrami som tränare då. Vem är det?
– Jag vet inte om jag ska vara ärlig, det återstår att se. Bara för att jag har varit en bra spelare och anser att jag kan fotboll betyder inte det att jag per automatik blir en bra tränare, det är mycket annat som ska falla på plats men det finns ingenting som jag är mer passionerad för än fotboll och jag kommer att ge 110 procent för att lyckas. Jag är sjukt taggad men också väldigt ödmjuk. Det är en utmaning, en ny karriär som börjar, ett nytt kapitel. Jag får ta Champions League som tränare istället helt enkelt, säger Emir och ler.

Manager Jimmy Thelin om Emir Bajrami:
– Emir har varit ett föredöme som spelare sen dag ett, han har visat ledaregenskaper och proffsighet samt jobbat hårt varje dag. Nu tar en mycket fin spelarkarriär slut, hans ledaregenskaper, driv och ambition ligger till grunden för starten på en spännande tränarkarriär . Vi tror mycket på Emir, han kommer fortsätta att göra mycket nytta för IF Elfsborg.

Klubbchef Stefan Andreasson:
– Emir och IF Elfsborg har haft en fantastisk resa ihop sedan han kom från Köping sommaren 2005. Direkt gjorde han stort intryck och blev snabbt uppskattad som person och utvecklades till en av våra bästa spelare någonsin med en fantastisk karriär utomlands och i landslaget. Sedan hans återkomst sommaren 2015 har han verkligen kämpat för att komma tillbaka men kroppen har till slut sagt nej. Att han nu har samma ambitioner som tränare som han hade som spelare gör oss mycket glada och vi ser fram emot att följa den karriären som börjar i vår U-trupp under ledning av Tobias Linderoth. Vi hoppas att riktigt många elfsborgare kommer till Borås Arena på måndag för ett ge Emir den hyllning och det tack som han så väl förtjänar.

Text & Intervju:
Catalina Bruna