Torsdagen den 17 augusti 1961 kommer alla vi 41 908 personer som var närvarande aldrig att glömma. IFK Göteborg mot Elfsborg på Nya Ullevi. Titta på tabellraden inför matchen:

IFK Göteborg   12   9  1  2  38 – 17  19
IF Elfsborg       12   8  3  1   32 – 21  19

Seriefinal och vilken match det blev. Alla de som bidrog till den fantastiska underhållningen måste nämnas. Hemmalaget ställde upp med följande lag: Gunro Lindberg, Nils Ekeroth, Nils Jonsson, Åke Gustafsson, Lennart Nilsson, Nils ”Tidan” Johansson, Bengt ”Fölet” Berndtsson, Owe Ohlsson, Rolf Eklöf, Bertil ”Bebben” Johansson och Ingvar Svensson.

Elfsborg hade fått Leif Petersson fotskadad och som debutant på vänsterinnern kom en 18-årig yngling från Norra Fågelås IF i Skaraborg in i laget. Namnet var Ove Grahn. Elfsborgs hela laguppställning var: Ingemar Haraldsson, Boris Målberg, Leif ”Loket” Olsson, Roland Sandström, Toivo Lundell, Rolf ”Kinis” Johansson, Jens Söderberg, Henry Larsson, Wigar Bartholdsson, Ove Grahn, Lasse Råberg.

Matchen dömdes av Einar Boström från Gävle, som också var allsvensk domare i såväl bandy som ishockey.

Planen var hal och också denna gång skulle andra halvlek spelas i elljus. Detta ljus var långt ifrån den kvalitet som det har idag och var mer att betrakta som ett starkt månsken. Speciellt vid målen var ljuset dåligt och detta skulle visa sig under matchen.

Matchen började dramatiskt. Redan efter åtta minuter skallade Nisse ”Tidan” ihop med Roland Sandström och fick åka till Sahlgrenska och sy ihop ett sönderslaget ögonbryn. Han var borta från matchen i 25 minuter. IFK öppnade med en härlig offensiv och Elfsborgsförsvaret sattes på svåra prov. Trots att IFK bara hade 10 spelare på planen så tog man ledningen efter 18 minuter då Rolf Eklöf slog ett inlägg som Owe Ohlsson nickade in. Elfsborg replikerade dock genast. Laget gick till anfall och fick en hörna. Jens Söderberg lade denna från höger och Henry Larsson klippte till och bollen for rakt in i nätmaskorna. Matchen jämnade ut sig något men det var de gula som skulle ta ledningen tre minuter före paus. Roland Sandström passade fram till Henry Larsson som från strafflinjen sköt in bollen i mål.

IFK satsade allt framåt under den andra halvlekens inledning. Men efter tolv minuter fick debutanten Ove Grahn tag på bollen och passade ut till Jens Söderberg på högerkanten. Jens hittade Lasse Råberg som smugit sig in i högerinnerposition och i ett friläge slog bollen bakom Gunro Lindberg. Minuten senare var Wigar Bartholdsson nära att öka till 4-1 men skottet gick just utanför stolpen. I stället var det Kamraterna som kom tillbaka. Ingvar Svensson sprang loss från sin markering och rullade bollen förbi Haraldsson i den 61:a minuten. Fyra minuter senare var det kvitterat. Ove Ohlsson blev helt fri i mitten och sköt stenhårt i burgaveln. Det var inte slut med detta. I den 74:e minuten gjorde IFK sitt tredje mål på tretton minuter då Owe Ohlsson nickade en hörna i mål. Elfsborg gav dock aldrig upp och när tio minuter var kvar kom belöningen. Jens Söderberg fick en passning och i löpduellen var den hypersnabbe Jens först och målvakten Gunro Lindberg kolliderade med backen Nisse Ekeroth så Jens kunde enkelt passa bollen till Lasse Råberg som rullade in 4-4 i den övergivna IFK-buren.

Två minuter senare såg det mörkt ut igen för Elfsborg. Owe Ohlsson kom åter igenom och gjorde sitt fjärde mål för dagen och segern tycktes gå till Göteborg. Men med tre minuter kvar assisterade åter Jens Söderberg Lasse Råberg som från strafflinjen sköt ett skott som gick i målvaktens Gunro Lindbergs högra hörn och han hade kastat sig åt fel håll. 5-5 och nu var det slut på målgörandet.

Publiken var lyrisk efter matchen. ”Ge båda lagen en guldmedalj” var den allmänna uppfattningen. Garvade journalister hade svårigheter att hitta de rätta orden. Detta var en mäktig upplevelse. En seriefinal som slutar 5-5. Kan det bli bättre? Ja kanske, men inte mer spännande. Märkligt nog var båda lagen något missnöjda med att bara få en poäng. Elfsborgarna grämde sig över att ha tappat en 3-1 ledning, medan IFK-arna var besvikna för att tappat en sen ledning men också att man tvingades spela med 10 man under nästan en tredjedel av matchen. Det härliga med matchen var ändå att den inte fick någon förlorare. Det hade den verkligen inte förtjänat utan alla IFK- och Elfsborgssupporters kunde dela en glädje och ett minne för livet att deras favoriter medverkat till den största allsvenska festen någonsin. Den kommer aldrig att överträffas, möjligen kan någon match bli lika bra.

Faktum är att efter det att Elfsborg kvalificerat sig för allsvenskan hösten 1960 spelade IFK och Elfsborg en träningsmatch på Nya Ullevi. Matchen slutade – 5-5!

Text: Mikael Häggström