Anton Andreasson, som spelat i Elfsborg sedan fem års ålder, tog chansen till ett äventyr i italienska Aurora Pro Patria 1919 när den uppstod sommaren 2016.
I början av december ringde vi upp Anton och kollade hur läget är i norditalienska Busto Arsizio och klubben som siktar uppåt i det italienska seriesystemet.

Vem: Anton Andreasson
Var: Serie D, Aurora Pro Patria 1919
Sedan: Augusti 2016
Kom till IFE: Som femåring, har IF Elfsborg som moderklubb

Hej Anton, hur är läget?
– Mycket bra! Vi håller just på med att julstäda lägenheten, så du ringer väldigt lägligt, hehe… Vid sidan av planen är det verkligen kanon, dock så dras jag med lite ljumskproblem som håller mig utanför spel just nu, men jag är snart tillbaka. I början av säsongen fick jag spela varje match och allt kändes hur bra som helst, men sen kom skadan och jag fick början kämpa mig tillbaka. Vi ligger bra till med laget och förhoppningvis kommer vi kunna gå upp till Serie C i vår, vilket också är den enda målsättningen klubben har med tanke på att det är en gammal storklubb med anrika traditioner och en framgångsrik historia. Fansen är inte jättenöjda med att ligga i den serie som vi ligger i nu, så det är upp till oss att leverera.

Hur är livet i Italien och Pro Patria?
– Livet i Italien i sig är helt fantastiskt. Staden Busto Arsizio där jag och min flickvän bor är otroligt mysig och den ligger perfekt med korta avstånd till Milano, Como och Schweiz, så man ser till att hitta på så mycket som möjligt hela tiden utanför fotbollen. Att vara spelare i Pro Patria är en spännande upplevelse, haha. Fansen är som sagt var väldigt krävande, så efter en dålig insats kan det vara mer eller mindre kravallstämning och poliseskort från matchen och när man har vunnit så älskar alla en, bjuder på allt och kramas mest hela tiden. En av de absolut första dagarna som jag var här så gick jag och två andra nya spelare på stan, då stannade en lastbil mitt i vägen och ut hoppade en rätt stor kille som drog av sig sin t–shirt och visade upp sin tatuering med Pro Patrias klubbmärke. Han sa bara ”det finns bara en sak för er i år, och det är att vinna”. Jag tycker sånt där är roligt, det ger helt klart lite extra till hela upplevelsen av att spela i Italien. Det är lite skilda världar från trygga Elfsborg, men jag ångrar verkligen ingenting när jag tog beslutet att flytta hit.

Finns det något som du saknar med Elfsborg?
– Självklart, jag kom till Elfsborg när jag var fem år och fanns i föreningen fram till i  somras, så det är såklart väldigt mycket som jag saknar. Att spela och leva i Elfsborg är världens bästa arbetsplats, med alla människor i och runtom föreningen och framför allt den familjära känslan som genomsyrar allt. Jag saknar Elfsborg mycket, men samtidigt trivs jag väldigt bra här och jag tror att det var en perfekt nystart för mig att flytta hit.

Vill du skicka en hälsning till alla elfsborgare här hemma?
– Alla elfsborgare ska vara väldigt, väldigt stolta över sin förening och fortsätta stötta i alla lägen. När man lämnar IF Elfsborg så inser man onekligen hur bra och välskött den är, och det tycker jag att alla supportrar ska ta till fasta på. Och så kan jag hälsa att om det är någon elfsborgare som har vägarna förbi Busto Arsizio så är det bara att titta förbi, jag bjuder på espresso!