För alltid gul och svart – del 10: Hans Gabrielsson

Publicerad: 2021-09-13 15:33, Uppdaterad 2021-09-22 09:26

’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runtom i landet som brinner för IF Elfsborg. Inför varje allsvensk hemmamatch släpper vi en ny intervju.

Kärleken för IF Elfsborg tog Hans Gabrielsson till Borås 1990, och året därpå var han med och startade upp Guliganerna. Än idag är Di Gule en viktig del i hans liv och på läktaren förknippas han allt som oftast med hans stora intresse för statistik.
– Jag tycker om statistik, och brukar göra en hel del sammanställningar kring matcher och säsonger, berättar han.

Om ett par veckor fyller Hans Gabrielsson 53. Två dagar senare är det dags för ytterligare ett firande. Ett som kräver mer än bara tårta. Då är det nämligen exakt 40 år sedan Hans för första gången gick och kollade när IF Elfsborg spelade match.

– Jag minns den matchen som väldigt viktig, viktig för att undvika kval. Elfsborg låg i botten då. Halmstad som man mötte var också indraget i den bottenstriden. Lennart Nilsson gav oss ledningen, men tyvärr slutade matchen 1–1, minns han.

”Bara att stå upp för sitt lag”

Den dagen blev alltså startskottet för det som präglat väldigt mycket av hans liv – och fortfarande gör.

– Pappa höll på Elfsborg och åkte till Borås under 80-talet. Elfsborg var som sagt inte ett topplag på den tiden, det var mycket upp och ned. De allra flesta höll på IFK Göteborg, och när de vann Uefa-cupen 87 och Elfsborg låg toksist i allsvenskan fick man höra en del. Men det var bara att stå upp för sitt lag.

Vad var det som gjorde att du fastnade för laget under din första match?

– Det kändes som att man kom hem direkt. Man kände att man hörde hemma där på något sätt. Och det var ju en helt otrolig känsla att vara på plats.

Från 1983 började Hans Gabrielsson, som kommer från Uddevalla och som växte upp i Dingle, ta sig på allt fler matcher på egen hand och han började allt mer skapa sig ett liv i Borås. På en bortamatch mot Örgryte IS år 1987 sa Magnus Drottz till honom att kliva upp till klacken – och det gjorde han.

Flyttade till Borås

1990 gick också flyttlasset till Borås.

– Under Elfsborgs sämsta tid någonsin, typ, skrattar Hans.

Då blev det Elfsborg för hela slanten. Alla hemmamatcher. Alla bortamatcher. På läktaren blev gemenskapen allt starkare och han lärde känna väldigt många nya människor. I samma veva startade de igång supporterföreningen Guliganerna.

– Vi kände väl att vi behövde få någon fastare organisation. Man känner väl som så när man är ett gäng som har en gemensam grej, att man kanske skulle starta en förening. Och så blev det 91. Vi var väl 7-8 första mötet och fick en första första styrelse.

– Namnet hade Borås Tidning hittat på redan under våren 90, innan själva föreningen fanns. 91 blev ett bättre år än tidigare år. Vi var nära kval, men Elfsborg förlorade den avgörande mot Jonsered i den sista omgången. Men att någonting riktigt bra var på gång kände man ju i alla fall. Att det var inom räckhåll att gå upp igen.

”En otrolig resa”

Även inom Guliganera tog saker och ting fart och man började kunna få iväg lite storbussar till bortamatcherna. När IFE några år senare tagit sig till att bli ett topplag i den näst högsta divisionen satte det rejäl fart. Då kändes avancemanget nära. Sedan dess har det i princip varit storbuss till varenda bortamatch, berättar Hans.

Vad säger du om den resa som klubben gjort under tiden du följt laget?

– Det är en otrolig resa. Man hade aldrig kunnat tänka sig att bli bättre än IFK Göteborg till exempel. Det kändes helt omöjligt under 80-talet och egentligen hela 90-talet också. Att komma upp i allsvenskan 97 och vinna mot just IFK med 3-0 i premiären var en helt otrolig grej. Det kanske till och med är det största man har i minnet från alla år. Det var ju så oerhört oväntat. När vi tagit guld och så har ju ändå det varit lite av det troliga utfallet den dagen när väl var. Detsamma när vi gått upp. Men just det här var så otroligt oväntat, ingen som i sin vildaste fantasi kunde tänka sig en seger och med de siffrorna.

”En känsla av overklighet, om det verkligen var möjligt. Redan när Elfsborg gjorde första målet kunde man inte riktigt förstå om det verkligen hände.”

– Hans Gabrielsson om 3–0-segern mot IFK Göteborg i den allsvenska återkomsten 1997.

Hur var den dagen?

– Otrolig. Man trodde inte att det var sant till att börja med. En otrolig känsla. En känsla av overklighet, om det verkligen var möjligt. Redan när Elfsborg gjorde första målet kunde man inte riktigt förstå om det verkligen hände. Och det var över 16 000 på Ryavallen, totalt fullpackat.

Det är inte bara IF Elfsborg i Hans Gabrielssons liv. 13-årige sonen är naturligtvis det största och även han har ett intresse för fotboll. Intresset för IFE är inte riktigt lika stort, men det kanske kommer. För Hans var det ju just som 13-åring som han fastnade för Di Gule.

Utöver premiärsegern mot IFK Göteborg, som kanske ändå tar priset, har Hans Gabrielsson fler härliga stunder han minns tillbaka varmt på.

– 1993 i Uddevalla mot Oddevold. Elfsborg låg under med 3-0 med en halvtimme kvar och vände och vann. Sådant man inte får vara med om varje dag. 1989 slog vi Öis i cupen, det var stort. Idag känns det inte så, men då var det riktigt stort. Alltid stort att vinna när man slår ur underläge. En stark känsla, säger han och tillägger:

– Sedan måste jag nämna matchen mot Brage 1983 också. Elfsborg låg under med 0–1 i halvtid, men i andra gjorde Thomas Ahlström fyra mål och Elfsborg vann med 4–1.

Thomas Ahlström stora favoriten

Vad har du för favoritspelare genom åren?

– Thomas Ahlström är alltid nummer ett. 82 kom han tillbaka efter ett år i Grekland. Många spelare på den tiden som var bra. Frank Klarström och Lennart Nilsson, två klassiska yttrar som kunde göra sin gubbe. Stefan Andreasson är en stor spelare och självklart Anders Svensson.

Han fortsätter:

– I dagens lag gillar jag Per Frick. Nuförtiden kan spelare komma och gå, och då får man supporter inte riktigt samma relation. I dag känns det som unga pojkar för mig, annat när man själv är 15 och ser upp till en spelare på ett annat sätt. Men Frick är nyttig, har klubbkänsla och spelar för laget. Sådana spelare gillar jag.

”Här blir jag nog kvar”

Elfsborgsläktaren är fortsatt en viktig plats för Hans Gabrielsson, och han försöker åka på så mycket som möjligt. Något han också, förutom sitt stora brinnande hjärta för föreningen, idag förknippas med är statistik.

– Folk förknippar mig absolut med statistik och historier och så där. Jag följer statistik, gör lite olika sammanställningar, matcher säsong för säsong och så där. Det gillar jag. På 90-talet gav jag även ut ett så kallat fanzine.

Hans Gabrielsson firar nu 40 år som supporter och på Elfsborgsläktaren lär han vara kvar i många år till. Likaså i Borås.

– Ja, jag har bott här i över 30 år, så här blir jag nog kvar, avslutar han glatt.


För alltid gul och svart – hela intervjuserien:

Del 1: Johan Pettersson

Del 2: Joakim Åhman

Del 3: Jessica Ridell

Del 4: Isak Edén

Del 5: William Kjellén Roos

Del 6: Håkan Käck

Del 7: Anders Eliasson

Del 8: Kennet Johansson

Del 9: Philippa Weichert Hurtig

Huvudpartners