’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runtom i landet som brinner för IF Elfsborg. Inför varje allsvensk hemmamatch släpper vi en ny intervju.

Eric Sjölin gick från att vara supporter till att bli ordförande i Guliganerna, för att senare också anställas av IF Elfsborg. Idag är han däremot, efter att han för drygt ett år sedan valde att gå vidare i karriären, en “vanlig” supporter igen.
– Jag brinner för IF Elfsborg, men beslutet som växte fram om att sluta var ändå helt rätt för mig, säger Eric.

Få Elfsborgare runtom i landet hade svarat “vem då, sa du?” på frågan om de känner till Eric Sjölin. Hans ansikte har synts till på de allra flesta ställena runt IF Elfsborg under många års tid – och hans röst har hörts i såväl styrelserum som på läktaren.

Kärlekssagan mellan Eric Sjölin och IF Elfsborg inleddes under tidigt 2000-tal. Under slutet av 90-talet, och kanske främst andra halvan, hade han visserligen varit på plats på ett antal matcher. Ibland tillsammans med laget – ibland med någon kompis.

– Från början var det att man blev ditbjuden med fotbollslaget. Men i den åldern hänger man ju lika mycket i kiosken som man är på läktaren, skrattar Eric.

”Jag blev riktigt biten”

Helt fast blev han från och med hösten 2000, då 16 år gammal.

– Det var egentligen ganska mycket hockey för min del i början av ungdomsåren. Men sedan började jag också åka en del på Elfsborgsmatcher, även om det inte var jättehett när de då spelade i division 1 södra, säger han och fortsätter:

– Allt eftersom började vi gå på fler matcher på Ryavallen, och jag blev riktigt biten hösten 2000. Det var nämligen då jag ställde mig i klacken. 

Till klacken hade han kommit för att stanna. Det märks om inte annat på den pågående, och minst sagt imponerande, svit han än idag håller vid liv.

– 2001 var min första säsong där jag började åka på bortamatcher också. Det ska även tilläggas att maj 2001 var senaste gången jag missade en hemmamatch, borträknat pandemin naturligtvis. Det måste jag ändå säga att jag är ganska nöjd med.

Tifot tilltalade

Vad var det som gjorde att du fastnade så direkt?

– Hela gemenskapen. Tifo-verksamheten tilltalade mig framför allt. Och på slutet av 90-talet var det upphaussat överlag, Canal+ gjorde extrasändningar runt Stockholmsmatcher, internet kom och då blev det en helt annan spridning på allting.

– Men det var tifo- och supporterbiten som gjorde att jag verkligen fastnade. Jag var och är fortfarande extremt nördig i de bitarna. Så det gjorde också att jag kom med i tifogruppen direkt när jag började åka på bortamatcher.

Och snabbt skulle engagemanget inom Guliganerna växa sig större än så.

– Jag kom med i styrelsen 2002 som 18-åring, och jag blev sedan också ordförande 2005. Som ordförande satt jag till årsmötet 2009. Det gick fort att komma in där. Men det är också så att om man är en person som visar framfötterna och kommer med idéer och förslag, då är det lätt att komma med. Jag har alltid haft mycket tankar och idéer om saker och ting och inte varit rädd för att prata om det heller.

Ordförande med stora drömmar

Vad låg ditt fokus på att arbeta med som ordförande i Guliganerna?

– Framför allt var det mycket kring tifogruppen. Jag kom in genom framför allt Torbjörn Lindeberg. De hade då drivit klacken i tio år och, ja, några fick barn, några flyttade och det var en naturlig generationsväxling på gång. En generationsväxling där det fanns ett glapp från de som var i 40-årsåldern till oss som var runt 17 till 20. Och det var mycket tack vare honom och några andra eldsjälar som vi höll ihop den generationsväxlingen och fick oss istället att växa.

Vad gjorde ni för att växa?

– Guliganerna sågs nästan lite som töntigt i början av 2000-talet. Det var ju så att det var så pass litet att det blev lite på individnivå. Man visste ungefär vem och vilka som stod i klacken. Vi valde då att profilera Guliganerna väldigt hårt, och jobbade väldigt mycket med visionen. Det var ett tacksamt läge där runt 2005, då var vi runt 500 medlemmar och pratade direkt om att nå 1000. Det blev ett mantra att vi ska bli 1000. Vi var redan där i såväl tanke som visionen, och vi såg verkligen möjligheten att skapa en av Sveriges största supporterföreningar, minns Eric Sjölin. 

Två och ett halvt år tog det, sedan nådde man sin målsiffra – och omgående satte man nya och större målbilder.

– Att prata om sig själv är inte alltid någonting jag tycker om. Men jag skulle nog ändå säga att en av mina styrkor att jag är visionär, och att jag har en förmåga att få med andra i det. Måla framtidsbilder, blicka framåt och jobba långsiktigt.

Erbjöds drömjobbet

Fram till och med årsmötet 2009 var Eric Sjölin ordförande för Guliganerna. På det årsmötet lämnade han sin post. Han hade nämligen fått möjligheten att arbeta i IF Elfsborg.

– Det var mitt drömjobb, och det var naturligtvis inte heller möjligt att sitta på dubbla stolar. Därmed blev det naturligt att kliva åt sidan, säger Eric och fortsätter att berätta om det jobb han fått i föreningen:

– Jag kom in via ett projekt som hette Fotbollsalliansen, och från början var inte tanken att Elfsborg skulle vara med där. Man körde detta i Stockholm och ville ta det till Göteborg. Jag sökte då först en tjänst som projektledare, Göteborgsansvarig, men när vi pratade kom vi fram till att det bästa var att kliva in i Elfsborg och få den rollen där istället. Så vi hade en dragning för Elfsborgs styrelse, och alliansen kom ned och presenterade en helhetslösning där de tog halva lönen och Elfsborg tog resten. Så jag skapade ihop med dem möjligheten att bli anställd och det kändes helt fantastiskt.

Vad var dina uppgifter i den rollen?

– Det handlade om att klubbarna skulle kunna komma ut i skolor, prata värdegrund med ungdomar och utveckla sin relation med supportrar. Mycket av det som senare blev i SLO-rollen fanns med där, även om inte begreppet SLO då fanns. Jag var då nyexaminerad lärare, jag har en lärarexamen och med fritidsinriktning på det i grunden, och det var helt klart en fördel i det.

”Det är något jag brinner för”

Projekttiden för anställningen varade under ett år, och därefter anställdes Eric helt och hållet av föreningen. När SLO-rollen senare kom blev det ett naturligt steg att ta sig an den.

– Alla de grejerna jag var med och drog igång har jag också varit med och utvecklat. Som SLO i typ Stockholm kan man i princip jobba uteslutande med supportrar. Jag såg tidigt möjligheten att arbeta med värdegrunder och sådana frågor också. Jag minns att jag något år var ute i 40 klasser och pratade och föreläste. Det blev ju också en typ av publikrekrytering i det. Så jag har jobbat mycket med skolor, ungdomar och haft barnarrangemang kring Elfsborg. Jag och vi har sett att det varit en otroligt viktig del att få in barn och unga, och det är någonting jag verkligen brinner jag för. Det ska vara enkelt att kunna gå på sina första Elfsborgsmatcher, eller fotbollsmatcher generellt. Det måste vara låga trösklar där.

Men till slut kom dagen då Eric Sjölin helt och hållet bestämt sig för att lämna det jobb han älskat att gå till varje dag. Till slut gick inte pusslet med familjelivet ihop.

– Den känslan hade jag haft med mig under ett tag. När man återkommande hamnar i en situation där man går runt med ett dåligt samvete, man vill bidra mer hemma med familjen samtidigt som jag hade ett arbete jag brinner för och ville leverera och åstadkomma saker där. Det växte fram och till slut tog jag beslutet. Det var rätt. Det blir speciellt med ett sådant arbete man lever med, och jag som person har svårt att släppa saker. Svårt att släppa ett pågående projekt, till exempel. Det är inte helt förenande med att samtidigt vara närvarande i familjelivet, säger han.

”Passar mig väldigt bra”

Istället klev han vidare till ett nytt spännande jobb och projekt. Ett som utan tvekan går att likna med mycket av det han arbetade med i IF Elfsborg.

– Det yrket jag har nu passar väldigt bra. Jag jobbar som rastlärare, ett nytt spännande projekt. Och så nu jobbar jag även på fritids. Det är en kreativ roll där jag får jobba med utomhusmiljön, rasterna, lite konfliktlösning därtill förstås och hela skolans trygghetsarbete. Så det blir ju värdegrund där också. Det är någonting jag tycker är jättekul, och mitt tidigare arbete och min erfarenhet kring det var något de värdesatte när jag sökte den tjänsten. Men det som var viktigt för mig i det här är att det här jobbet går att släppa på ett helt annat sätt, även om jag såklart stöter på mycket som stannar i tankarna. Det går i mångt och mycket att skilja på jobb och familjelivet hemma.

När pandemin stoppade honom från att stå på läktaren blev en kranbil utanför arenan en påhittig lösning. Foto: Jörgen Jarnberger/Bildbyrån

Hur är det att återigen vara en “vanlig” supporter?

– Det är skönt att kunna gå på matcherna och hänga med sina vänner och ha en fri roll. Samtidigt är det en balansgång. Många gånger lyfts det en hel del åsikter, där jag ju också å ena sidan vill hålla en låg profil. Den här säsongen har jag kört en del klackledare, vilket är kul. Kul att kliva upp på räcket och dra igång lite sånger. Elfsborg är en så viktig bit i mitt liv, så man vill ju hitta sin roll där man bidrar och att det är energigivande. Sedan är det otroligt kul med Gula Torget och det som händer runt Elfsborgsläktaren. Det som det pratats om under så många år realiseras nu, då blir det att man vill hjälpa till med det som går.

”Det gjorde otroligt starkt intryck på mig och satte avtryck i min personliga utveckling. Klas var och är en förebild som jag tänker på ofta.”

– Eric Sjölin om den fina uppslutningen runt Klas Ingessons bortgång hösten 2014.

Under alla år som såväl supporter som anställd har Eric Sjölin fått uppleva en hel del. Kanske till och med mer än de allra flesta fotbollssupportrar. Men på frågan om det är något visst minne som etsat sig fast lite extra mycket är det inte det sportsliga han drar sig mot. Det är istället det ljusa och fina i den mörka och mycket tragiska hösten 2014.

– Hela den uppslutningen under egentligen hela året men främst hösten kring Klas Ingesson är något som gjorde ett oerhört starkt avtryck på mig som människa. Jag jobbade också med Klas och fick komma honom nära. Att få vara med på hela uppslutningen runt honom var otroligt starkt. Kommer aldrig glömma den dagen han gick bort, hur alla slöt upp och ville hedra Klas. Även om man firat guld, åkt på Europaresor och massa andra häftiga saker, så är det här det starkaste och finaste. Det gjorde otroligt starkt intryck på mig och satte avtryck i min personliga utveckling. Klas var och är en förebild som jag tänker på ofta. 

Johan Sjöberg en favorit

En annan förebild som han haft under åren är Johan Sjöberg. En spelare han minns tillbaka på som oerhört lättomtyckt.

– Han var nog faktiskt en favorit redan i början av 2000-talet innan jag sen kom mer och mer in i föreningen. Han var en som jag lärde känna som människa och senare också kollega. Han var en spelande förebild. En ledargestalt, mycket offervilja och sedan tyckte man om honom så mycket som människa. Han var med under en väldigt viktig period, så utan tvekan är han en av de spelarna som verkligen satt avtryck.

Vad ser du för ett IF Elfsborg idag?

– Jag ser en otroligt välmående förening, där det sportsliga är dragloket med Jimmy som gör ett enormt arbete tillsammans med spelare och ledare. Jag är full av beundran för det arbetet. Jag ser också att föreningen har väldigt goda möjligheter efter pandemin. Det som hänt, den utvecklingen som sker runt föreningen är något jag hoppas ska ge full effekt efter pandemin. Stämningen, gemenskapen och spelet på planen ska synka med varandra. Jag ser otroligt mycket fram emot det. 

Att det nu också är dags att gå in i den sista tredjedelen gör något med Eric Sjölin. Han har goda förhoppningar om en rolig höst.

– Det är elva matcher kvar. Bara borra ned huvudet och köra. Jag är otroligt pepp på att komma tillbaka och ge Malmö FF en rejäl omgång. Som jag tidigare nämnt så brinner jag verkligen för läktarstödet. Jag fullkomligt älskar när planen och läktaren lever i symbios med varandra. När man känner att spelarna får energin och kommer i våg efter våg, och att vi lyfter dem. Det vill jag att vi skapar många gånger den här hösten, med start redan mot Malmö.


För alltid gul och svart – hela intervjuserien:

Del 1: Johan Pettersson

Del 2: Joakim Åhman

Del 3: Jessica Ridell

Del 4: Isak Edén

Del 5: William Kjellén Roos

Del 6: Håkan Käck

Del 7: Anders Eliasson

Del 8: Kennet Johansson

Del 9: Philippa Weichert Hurtig

Del 10: Hans Gabrielsson