’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runtom i landet som brinner för IF Elfsborg. Inför varje allsvensk hemmamatch släpper vi en ny intervju.

Vägen mellan Trollhättan och Borås utnämner Robert Lindh som Sveriges tråkigaste. Men det är också den väg han, tillsammans med familjen, så gärna fortsätter att åka. Vägen till att få se IF Elfsborg spela match hemma på Borås Arena.
– Den binder oss i familjen samman, säger Robert Lindh.

33-årige Robert Lindh är född och uppvuxen i Trollhättan, trots att föräldrarna är från helt olika delar av Sverige. Den ena från Skåne och den andra från Småland. Men arbetet var den gemensamma nämnaren kring hur de båda till slut hamnade i Trollhättan och också fick tre barn ihop. Två pojkar och en flicka. Ett av barnen, Robert.

Pappa Bertil Lindh är inom Elfsborgskretsar minst sagt välkänd. Han har nämligen en svårslagen svit i hur många raka hemmamatcher han varit på plats. Därmed smittade intresset av sig i tidig ålder för Robert och hans syskon.

– Det var aldrig på något sett påtvingat. Vi syskon var väl mer eller mindre medlemmar från födseln. Vi hade dock släkt i Borås så det blev ju att man hakade på far på matcherna också, och från runt 14 års ålder började jag åka på varje match med honom. Och sedan dess är det inte så många matcher jag har missat, berättar Robert Lindh.

”Sveriges absolut tråkigaste”

Han tillägger:

– Jag kan intyga att vägen mellan Trollhättan och Borås Arena är Sveriges absolut tråkigaste sträcka.

Och är det någon som har fog för att göra en sådan utnämnelse är det också just Robert och hans familj. När det vankas hemmamatch för IF Elfsborg så går det en bil från Trollhättan till Borås Arena – och sedan tillbaka. Alltid.

Allt som oftast är de fyra eller fem. Pappa, de tre syskonen och också systerns man.

– Vi alla har lika stort intresse. Så vi gör det ihop. Går det då dåligt är vi alla i regel väldigt nedstämda, och går det bra firar vi ihop. Det blir en härlig familjegrej, säger han.

Vad minns du från dina första matcher som barn?

– Det var främst häftigt att vara på plats. Jag hade inte varit på så många idrottsevenemang, och så visste man ju att det betydde mycket för farsan. Det blev vördnadsfullt. När vi kom till Ryavallen så var vi alltid vid klassiska sektion J, antingen på eller alldeles bredvid.

Fastnade direkt

– Man hade ju sett en hel del fotboll, men det här var något annat. Man blev lite gripen över en natt, skulle man kunna säga. Spelade själv fotboll en period men slutade, men det var ändå givet att man fortsatte hänga med Elfsborg. Och det ska sägas, det har inte alltid varit lätt att hålla på Elfsborg i Trollhättan, det är en svår blåvit stad. Man har fått utstå några tusen gliringar genom åren, säger han och skrattar.

Under åren har det dessutom blivit en hel del matcher på bortaplan för Robert och gänget. Han minns tillbaka på det speciella året 2006.

– Bortamatcher var mer förr skulle jag säga. Under guldåret 2006 klockade jag in 22 matcher av 26. Den i familjen tillsammans med systern som var på flest matcher det året. Jag vet att jag bland annat inte var uppe i Gävle. 

Med undantag under pandemin är traditionen om bilresan till Borås ostoppbar. Det är något som betyder mycket för hela familjen.

– Det har ju verkligen blivit en familjegrej, det som binder oss samman. Och för egen del är det också en mental ventil. För att få ut frustration som man på annat vis inte får ut, och likaså glädjen när det går bra. Det har man märkt under pandemin, man har mått lite sämre. Dels det allmänna läget med pandemin, men också för att man inte fått stå på ståplats och skrika ut sin ilska eller glädje.

”Det blir en given plats att träffas på. Istället för att käka söndagsmiddag åker vi på fotboll ihop.”

– Robert Lindh om att dela intresset för IF Elfsborg med hela familjen.

Hur mycket skulle du säga att det betyder för er familj?

– Helt klart att det betyder en hel del. Inte för att jag har någon större farhåga kring det, men vi har ju verkligen svårt att tappa kontakten med varandra. Men det blir en given plats att träffas på. Istället för att käka söndagsmiddag åker vi på fotboll ihop, alternativt så samlas merparten av familjen i soffan hos mor och far vid de bortamatcher vi inte är iväg på.

– Så som sagt, en given anledning att träffas, ha något att vara glada över tillsammans eller ledsna över tillsammans. Ibland deprimerade, ibland arga och ibland upp över molnen glada. Alla känslor som finns där är något vi delar. 

Han tillägger:

– Vi hade en fin tradition att stanna och köpa daimglass på macken Gabrielssons på vägen, men den traditionen bröts efter någon tung förlust. Traditioner är viktiga, men det finns nog också mycket vidskeplighet, ha ha.

Var på läktaren befinner ni er helst?

– För min del har det varit ståplats hela tiden. När vi väl kom in på Borås Arena efter Ryavallen så var vi på ståplats på långsidan, och sedan när det gick över till sittplats började bror och far hänga till på den sektionen. P2 tror jag det är, där vi var nu när ståplats inte var öppen, men annars har jag alltid varit på ståplats. Det ska tilläggas att jag verkligen tycker om den taktiska biten, och då tänker man ju att sittplats är bättre för att se spelet. Men när man nu kom tillbaka till kortsidan och ståplats blev man bara så jäkla glad. Ståplats är bäst. Jag lämnar inte ståplats. Men så under de senaste åren har familjen varit på lite olika delar. Jag, min syster och hennes man är de som håller till på ståplats. Ibland hänger även mina tre syskonbarn med, säger Robert.

Guldet 2006 ett fint minne

Under årens gång har Robert fått uppleva många fina stunder ihop med såväl familj som supporterkollegor. Han blickar tillbaka på en viss säsongsavslutning som utan tvekan ligger honom lite extra varmt om hjärtat.

– Man har ju fått ett antal glädjerus genom alla år, men man skulle ljuga om man sa att guldet 2006 inte smäller jävligt högt. Man hade inte varit med om att vinna guld innan, så det har minst sagt en speciell plats i hjärtat. Jag har aldrig upplevt en sådan känsla av lycka och eufori som när det gick upp för en att vi var mästare. Så alla titlar är en absolut speciella, men också att få ha bevittnat spelare som Anders Svensson och Viktor Claesson. Vilka otroliga spelare.

Och utöver nyss nämnda duo finns det ytterligare en spelare som Robert Lindh håller högt.

– Det finns en ganska så cementerad plats åt Lasse Nilsson. Han har skänkt mig många lyckliga stunder. 

Han lägger snabbt till:

– Man måste ju också ta med Stefan Andreasson, även om det är en klubbens man för mig mer än vad jag minns honom som spelare.

Från Köpenhamn till Stockholm

Glädjen när Robert Lindh blickar tillbaka finns dock inte bara i titlar och mål. Den finns också i alla minnen från resorna som gjorts, och en viss, något annorlunda, resa som han gjorde tillsammans med sin bror till cupfinalen i Stockholm 2014.

– Vi hade varit på en mer eller mindre blöt resa i Köpenhamn, och under lördagen så pratade vi om att Elfsborg spelar cupfinal i Stockholm dagen därpå och att vi kanske skulle kolla hur flygen gick. Vi började prata om vad vi hade för smärtgräns där för. Någon nämnde 10 000, och det kanske var lite i det mesta laget. Så vi bestämde oss för 8000. Vi började kolla runt efter biljetter och så där. Rätt var det var så blev det nästa dag och vi skulle börja bila hemåt. Då sa jag till brorsan på frukosten att det går ett flyg om en timme, säger han och fortsätter berätta:

– Så det slutar med att vi drar dit och flyger till Stockholm. Det var tajt. Men vi kommer till Stockholm, och under resans gång har vi försökt rodda bilar med kompisar där. 15-20 personer var nog inblandade, men inget gick. Så vi sprang ut och tog den taxichaufför vi tyckte kändes mest rimlig att tänja lite på hastighetsgränserna. Det blev ilfart till arenan och vi lyckades komma in precis till matchstart. Vi vann guldet och allt var helt underbart, men sedan kom vi ju på att vi måste hem till Trollhättan igen. Vi båda skulle jobba morgonen efter. Guliganerna hade då chartrat ett tåg till Stockholm som vi fick platser på till Borås. Och efter mycket om och men lyckades vi till slut bli hämtade vid fyra-tiden i Herrljunga av en god vän och kom hem till Trollhättan strax innan det var dags att gå till jobbet. Man var inte supereffektiv den dagen, om man säger så.

”Fantastiskt roligt”

– Men jäklar vilken resa det blev.

Under fredagen ställs IF Elfsborg mot IFK Göteborg på hemmaplan. Ett som alltid väldigt speciellt möte. Extra speciellt blir det den här gången då det är första matchen sedan innan pandemin som man får fylla läktarna igen.

– Det ska bli oerhört kul att man släpper på allt igen, bara tanken på en fullsatt Elfsborgsläktaren som skriker på full hals ger mig gåshud. Sedan är ju det här allsvenskans största ångestmöte med tanke på senaste trenden för båda lag. Just nu, några dagar innan, är det bara positivt, men ju närmare match vi kommer desto mer stissig och nervös blir man. Jag kan säga som så här, jag kommer ha svårt att sova på torsdagen. Men det ska bli fantastiskt roligt. Jag längtar!


För alltid gul och svart – hela intervjuserien:

Del 1: Johan Pettersson

Del 2: Joakim Åhman

Del 3: Jessica Ridell

Del 4: Isak Edén

Del 5: William Kjellén Roos

Del 6: Håkan Käck

Del 7: Anders Eliasson

Del 8: Kennet Johansson

Del 9: Philippa Weichert Hurtig

Del 10: Hans Gabrielsson

Del 11: Eric Sjölin