’För alltid gul och svart’ är en intervjuserie med syfte att lyfta människor runtom i landet som brinner för IF Elfsborg. Inför varje allsvensk hemmamatch släpper vi en ny intervju.

När du på matchdag kliver in i receptionen på Borås Arena möts du av ett leende. Ett härligt, finskt leende. Där tar nämligen Jouko Silvennoinen, 74, emot dig med öppna armar.
– Jag tycker om det jag gör och kör på så länge som möjligt, säger han.

År 1947 föddes Jouko Silvennoinen i den finska staden Jyväskylä. Där växte han upp, gick i skolan och spenderade också sin tid som ungdom. Men när han var 21 år gammal bestämde han sig för att lämna såväl hemstad som hemland för att flytta till den svenska västkusten.

– Jag var egentligen utbildad kartläggare för jobb på lantmäteri, men på den tiden var det väldigt ont om jobb, berättar Jouko Silvennoinen.

Blev kvar i Sverige

När en värvare, som det kallades, från Volvo då kom till arbetsförmedlingen och sökte arbetskraft nappade han på erbjudandet som lades fram.

– Tanken var då att jag skulle flytta till Göteborg och vara där i ett-två år. Jag hamnade då på Volvo lastvagnar och där blev jag kvar och bytte mellan lite olika jobb där, jag tog mig uppåt och till bättre tjänster.

Efter över tio år i Göteborg var det dock dags för nästa steg, men kvar skulle han bli i Sverige. När han fick frågan om att flytta till Borås för ett projekt på Viareds lastvagnar var svaret ja.

– Projektet tog mig hit till Borås – och här har jag blivit kvar. Jag jobbade här hela vägen fram tills dess att jag gick i pension för tio år sedan. Här trivs jag bra. Staden är ungefär lika stor som min hemstad. På så sätt känns det så där lagom. Det känns hemma.

Ordningsvakt på Elfsborgs matcher

Hur halkade han egentligen in i IF Elfsborg då? Jo, via extraknäcket.

– Redan under min tid i Göteborg arbetade jag extra som ordningsvakt. När jag flyttade till Borås spred sig ryktet snabb och det började ringa om jobb som ordningsvakt där också. Olle Blom ringde mig en dag, jag skulle tro att det var år 1980, och frågade om jag kunde tänka mig att arbeta som ordningsvakt runt Elfsborgs matcher. Kommunen skötte den biten då. Och på den vägen är det helt enkelt.

När han några år senare kom i tankarna på att sluta som ordningsvakt ville Olle Blom ha honom kvar. Lösningen blev att gå över till att ta hand om pressen på Ryavallen under matcherna. Sedan byggdes Borås Arena och det blev ett naturligt steg att hänga med till den receptionen. Och där står han alltså än idag.

– Jag körde mycket ihop med en gammal Elfsborgare, Vigor Nilsson. Vi var där ihop tills han slutade för två år sedan. Men under den här tiden blev man ju verkligen Elfsborgare på riktigt, berättar han.

”Hjälpsam som person”

Hur var det att byta Finland mot Sverige?

– Det var inga bekymmer. Jag har egentlig aldrig haft det bekymret med att trivas någonstans. Vill man så finns det alltid något att göra.

Släkten har han dock kvar i Finland. Familjen har han i Borås. Där bor han nämligen med frun, också hon från Finland. Tillsammans har de två döttrar och tre barnbarn.

– Vi träffades dock i Borås, ska sägas. Men vi kommer inte från i närheten av varandra i Finland, säger han och skrattar.

På fritiden har det alltid varit mycket sport för Jouko Silvennoinen. Ja, den fritid som fanns kvar utöver jobb, extrajobb och familjelivet.

– Döttrarna var också ganska idrottsintresserade som små. Då var de med och spelade bordtennis i Finska Föreningen. Då var jag givetvis med och hjälpte till på de sätt jag kan.

Det känns som att du är just en sådan person som gärna hjälper till på de sätt du kan.

– Ja, jag är sådan som person, hjälpsam. Många frågar mig frågan “du får väl betalt?”. Nej jag gör det för att jag tycker om det.

”Det är väldigt roligt att träffa folk från hela Sverige, och även från utlandet ibland, i den roll jag har.”

– Jouko Silvennoinen med en av många anledningar till varför hans trivs i IF Elfsborg.

Hur har ditt intresse för fotboll varit?

– Jag har spelat lite fotboll en gång i tiden, men mer handlar det om ett allmänt fotbolls- och idrottsintresse. Det jag spelat mest är bordtennis. Det spelade jag i ungefär 30-40 år innan axeln pajade, sedan har jag som yngre åkt skidor mycket och kört en del andra sporter. Boboll, till exempel.

Boboll?

– Ja, boboll. Man skulle kunna kalla det för Finlands nationalsport. Det är en blandning av baseboll och brännboll. Det är jättestort. Traditionellt har de haft fler åskådare än fotboll i Finland. Man spelar det i Sverige också. Minns när jag flyttade till Borås, Finska Föreningen spelade det och det fanns då också en egen mästerskapsserie i Sverige. Ett väldigt kul spel. En riktig idrottsgren.

Det stora idrottsintresset gjorde också att han verkligen fastnade för uppdraget i IF Elfsborg. Det tillsammans med gemenskapen som tillkommer.

– Ja. Då kändes det roligt att också arbeta med Elfsborg. Sedan längs vägen har man fått lära känna fler och fler människor, och det är verkligen gemenskapen som gör det så härligt. Det är väldigt roligt att träffa folk från hela Sverige, och även från utlandet ibland, i den roll jag har.

”Gör rätt saker för staden”

Att han trivs med sin roll går inte att ta miste om.

– Jag trivs. Jag säger ifrån om jag inte gör det, ha ha. Det är blandningen att få träffa folk och sedan att man dessutom blivit Elfsborgare. Man vill gärna se dem när de spelar. Det tycker jag är kul.

Vad gör IF Elfsborg så speciellt för dig?

– Elfsborg är… Så här, jag har varit så mycket i olika föreningssammanhang och sett så mycket. Elfsborg är på något sätt att de ger så mycket för sin stad. Ett varumärke som verkligen heter duga. Då är det så roligt att få vara en av de som på något sätt är med och drar åt rätt håll. Även om jag inte är rubrikernas man, vilket jag inte heller vill vara, men något gör man i organisationen som gör att det går framåt. Det känns bra. Jag tycker IF Elfsborg gör rätt saker för Borås som stad.

Frågan om vem som är, eller har varit, hans favoritspelare i IF Elfsborg får honom att stanna upp och tänka till. Sedan kommer det givna svaret.

– Just nu kan man säga att det, av någon konstig anledning, är Leo Väisänen. En riktig försvarsklippa. Men det är många som är bra i Elfsborg. Det är en lagsport. Jag gillar laget.

Pratade finska med Väisänen

Pratar du och Leo finska med varandra?

– Vi har pratat lite grann. Nu i en match häromveckan gick jag, Leo och Per (Frick) till hissen. Då började jag prata finska med Leo. Då stannade han upp och tittade på mig, och frågade förvånat “är du finne?”.

Och gällande favoritminnen slår gulden 2006 och 2012 högt. Men det finns också ett annat guldfirande som han minns väl.

– Det är klart att SM-medaljerna är verkligen något man tyckte om att få uppleva. Sedan kommer jag ihåg från Ryavallens tid i en sista match för året när Djurgården var där och vann SM-guld. Deras fans stormade planen på slutsignal och tog med sig delar av gräsmattan i fickorna och klippte näten. Sådant fastnar i minnet.

Då som nu har han alltid älskat känslan av matchdag – med allt vad en matchdag handlar om.

– Jag kommer fortsätta med det här så länge de vill ha mig. Men sedan vet man aldrig, klart det kan komma andra grejer som styr som man inte rår över. Man ska aldrig säga aldrig, eller alltid alltid för den delen heller. Just nu känns det väldigt roligt. Sedan får man se om Elfsborg ser något bäst före-datum på mig, då får de säga till, säger han och avslutar med ett skratt.

Ett sådant där härligt, finskt skratt.


För alltid gul och svart – hela intervjuserien:

Del 1: Johan Pettersson

Del 2: Joakim Åhman

Del 3: Jessica Ridell

Del 4: Isak Edén

Del 5: William Kjellén Roos

Del 6: Håkan Käck

Del 7: Anders Eliasson

Del 8: Kennet Johansson

Del 9: Philippa Weichert Hurtig

Del 10: Hans Gabrielsson

Del 11: Eric Sjölin

Del 12: Robert Lindh